Bokrecensioner

Inläggen innehåller reklam genom annonslänkar för Bokus.

Dö, Resa, Återvända

Svalornas lek: Dö, Resa, Återvända av Zeina Abirache

Svalornas lek är en självbiografisk serieroman från inbördeskrigets Beirut. Zeina Abirached växte upp bara några meter från demarkationslinjen, en plats där granatbeskjutning, utegångsförbud och grannar som dödades var en självklar del av vardagen. För att skydda barnen från krigets verklighet försökte Zeinas föräldrar göra händelserna runt omkring till en spännande saga, eller en lek. Men ibland kom verkligheten alltför nära.Svalornas lek utspelar sig under en enda natt, i hallen till Zeinas barndomshem. I detta lilla rum, som är hyreshusets säkraste plats, har alla grannar tagit skydd undan de plötsligt uppblossande striderna. Här berättar de sina historier, visar sin sorg och skräck samtidigt som de gör allt för att upprätthålla den krackelerande illusionen av vardag inför Zeina och hennes lillebror, vars föräldrar fångats i granatregnet på väg hem.

Den har jämförts med Marjane Satrapis utomordentliga böcker och det fick mig riktigt sugen på att läsa Svalornas lek. Fick den från Galago Förlag. Men jag blev ganska besviken. Bilderna är riktigt fina och svartvita serier har alltid tilltalat mig, men det finns inte mycket till humor i berättandet. Jag känner inte mycket för karaktärerna i boken trots att jag vet att de är baserade på verkliga personer. Nej, läs någon av Satrapis böcker istället.

Överenskommelser

Överenskommelser av Simona Ahrnstedt

Det är i december 1880 på Operan de möts för första gången. Hon Beatrice Löwenström som bor med sin farbrors familj och som lever ett hårt hållet konventionellt borgarliv. Han karismatiske Seth Hammerstaal, stadens mest omtalade ungkarl, en av Sveriges rikaste män som aldrig har levt sitt liv efter någon regelbok.

Efter den kvällen tycks de ständigt korsa varandras vägar i Stockholms societet. Seth fascineras av Beatrices intelligens, frispråkighet och hon liknar ingen annan kvinna han tidigare mött. Det dröjer inte länge förrän Beatrice och Seth inser att de är involverade i en mycket komplicerad men passionerad romans.

Men det finns planer och överenskommelser som personer i Beatrices närhet har avtalat planer som varken innefattar frihet, lycka eller Seth.

Damm förlag var vänliga nog att skicka mig ett ex av Överenskommelser, skriven av Simona Ahrnstedt och förväntningarna var inte annat än höga. Bland annat av texten på omslaget: “Sveriges nya Jane Austen!” Det kan jag tyvärr inte hålla med om. För trots att jag älskar Austen och hennes underbara verk så tyckte jag att Överenskommelser och framförallt Beatrice var snäppet mer underhållande och lättare att identifiera sig med. Ärligt talat blev jag riktigt överrumplad av boken då jag inte har läst en svensk bok på länge vars karaktärer har fått mig helt fast i historien (som med Elisabeth Nemerts böcker) – ofta stör jag mig på namn och annat oviktigt men jag älskade allt i Överenskommelser.

Jag älskar hela “Oskyldig kvinnlig huvudkaraktär i misär, träffar mannen i sina drömmar, det går åt helvete och oskulden är ett minne blott, sen ordnar saker upp sig i slutet” Nu hoppas jag bara att det kommer fler böcker av Ahrnstedt, för så här ska fan-i-mig svenska böcker skrivas! Mer romantik till oss svältfödda.

betygbetygbetygbetygbetyg

Titel: Överenskommelser | Författare: Simona Ahrnstedt | Genre: Romance, Historisk | Förlag: Forum | Format: Inbunden | Sidantal: 450 | Utgivningsår: 2010 | Köp boken: Bokus

Jannike #3

De Dödas Imperium av Mårten Sandén

Hon har färdats genom folksagor, handskats med kriminella nätverk, haft närkontakt med sataniska systrar och löst 200-åriga förbannelser. Nu är hon 18 år och har gjort militärtjänst som kustjägare. Hon är redo för sin sista strid.
De luftskepp som syntes på himlen redan i Det viskande barnet står nu över Grimeton, en nedlagd långvågssändare i Halland. När de undersöker radiostationen blir Jannike, Magnus och Reuter angripna av något som definitivt inte är mänskligt.
Jannike skickas till London och MI0, den paranormala delen av brittiska MI5. Där presenteras hon för den unge agenten Geoffrey Wilmot som ska bli hennes partner. Geoffrey faller för Jannike, men hon är inte förtjust: “Han är för helvete vampyr!” är det första hon säger.

Geoffreys vampyrism är dock ärftlig, vilket innebär att eventuella offer visserligen blir vampyrer och odödliga, men att Geoffrey själv dör efter bettet. Han bär sitt öde med motvillig värdighet.
Tillsammans spårar Jannike och Geoffrey luftskeppen till den hemlighetsfulle Lord Horlock; en industriman som har blivit förmögen på att tillverka klockor och radiomottagare. På The Paragon Hotel där Horlock bor är bara bröllopssviten ledig, och för att få den måste man uppvisa vigselbevis. Motvilligt går Jannike med på att gifta sig med Geoffrey.

I jakten på Lord Horlocks dödlige hejduk Muddy Boots finner det nu äkta paret en passage från The Paragon in i en annan tidsdimension. Denna parallellvärld är Lord Horlocks imperium, och i bortglömda tunnelsystem under första världskrigets slagfält väcker han liv i sedan länge stupade soldater. Men för att Lord Horlock till fullo ska kunna ta över världen med sin armé av döda måste han själv dö.

Den sista delen i trilogin om Jannike Faltin (de två tidigare var Den femte systern & Det viskande barnet) tar vid där den förra slutade, efter att Jannike gjort sin militärtjänst så kastas hon direkt in i mysteriet med Lord Horlock. Det är inte fullt lika spännande som man skulle kunna tro, det hintas en del om hur det hela ska sluta så när det väl händer något så känns det väntat. Några saker fanns det dock som jag inte var beredd på, vilket var kul. Det tog ett tag att komma in i boken som vanligt men sen flöt det på.

Jag gillade Jannike i förra boken, men kände inte mycket för henne i De dödas imperium. All min sympati gick åt till stackars Geoffrey och hela biten med honom och Jannike tyckte jag var ganska tråkig, hade förväntat mig något mer himlastormande. Som slutet på boken då jag fick en bit av det jag ville ha. I det hela är det här ännu en underhållande bok, trots att jag blev uttråkad till och från i mitten.

Berättelser om kärlek starkare än döden

Gargoylen av Andrew Davidson

På en rehabklinik möter en svårt brännskadad man en kvinna som påstår att de varit älskande för länge sedan. Så börjar hon berätta om deras kärlek och en ny historia tar form.

Den vackra och namnlösa berättaren i Gargoylen kör längs en mörk landsväg när han tycker sig se ett pilregn komma rakt emot honom. Han kör av vägen ned i en ravin och vaknar upp på en brännskadeavdelning där han får utstå alla helvetets kval och smärtor i form av den behandling han måste genomlida för att överleva. Bränd till oigenkännlighet har han förvandlats till ett monster. Det enda han vill är att bli så pass frisk att han kan begå självmord.

Så en dag kommer Marianne Engel – en tilldragande och mystisk skulptör av gargoyler, groteska statyer av fantasiväsen – till avdelningen och avslöjar att de båda varit älskande en gång i tiden. Då, i ett medeltida Tyskland, var han en svårt brännskadad legosoldat och hon en ung nunna som skötte om hans brännsår och fick honom att tillfriskna i det berömda klostret Engelthal. Allt eftersom hon berättar på sitt sheherazadiska vis och väver samman berättelsen med lika fascinerande historier om odödlig kärlek i Japan, England, Italien och på Island, så märker han att livsgnistan kommer åter, och med den även förmågan att älska någon igen – Marianne.

Hon ser till att han får lämna kliniken och bo hos henne i det hus där hon också har sin ateljé. Men det som hade kunnat bli en fristad blir snart ett fängelse. Hans morfinberoende på grund av de svåra smärtorna gör att hans förflutna hinner ikapp honom. Samtidigt nås Marianne av ett besked om att hon endast har tjugoåtta gargoyler kvar att fullborda – sedan är hennes liv till ända.

Sista bladet är vänt och ännu en bra bok är avslutad. Det började med att jag läste en kort text om boken och bestämde mig för att det här var en bok värd att läsa, men inte att köpa. Så efter ett besök till biblioteket kunde jag börja min resa tillsammans med den icke namngivna huvudpersonen. Det började trögt. Trots att jag gillar att läsa om läskiga händelser, död och lidande så var bokens inledande kapitel ganska jobbiga att läsa. Beskrivningar och manliga huvudpersoner med mörka förflutna som haft många sexpartners är något jag är riktigt less på, så redan här höll jag på att vackla till och släppa boken. Som tur är höll jag fast och när Marianne Engel kom in i bilden och började berätta sina historier så fastade jag.

Mitt i boken så tvingas jag dock lämna tillbaka den till biblioteket då någon reserverat den, men jag bestämde mig då för att köpa boken på engelska istället och det är jag glad för. Den är mycket lättare att ta till sig på originalspråket och framförallt mer spännande att läsa.

Det förflutna (om man tror på den biten) och nutid vävs ihop på ett spännande sätt – även om det blir lite flummigt till och från, men det är just historierna som jag fattade tycke för. Marianne och gargoylerna samt de flesta nutida karaktärerna finner jag ganska tråkiga. Så till skillnad från de flesta som läst den här boken (har läst en del recensioner) så tycker jag precis tvärtom. Jag hade gärna hört mer historier – oavsett om de har betydelse för handlingen eller ej, och gärna hoppat över en del av den komplicerade och smått irriterande nutida kärlekshistorien mellan huvudpersonen och Marianne. Slutet på boken kom verkligen som en överraskning och även om jag gillade de sista sidorna så tycker jag att slutet gjorde hela boken lite väl vemodig. Den slutade precis som alla historierna Marianne berättade och jag som hade hoppats på att det skulle bli lite annorlunda som omväxling… Men trots allt det så rekommenderar jag verkligen boken. Jag tror att det här är en av få böcker jag skulle kunna tänka mig att läsa om och det är ett bra betyg.

Månsken, mörka jägare, torn och nattliga lekar

Det har inte blivit mycket av utmaningen från förra inlägget då jag råkade gå förbi biblioteket och där hittade några böcker jag velat läsa. Eller ja, två serieböcker och en tjock ungdomsbok. Trots att jag visste att Månskensvargen av Elvira Birgitta Holm var på över 600-sidor så blev jag mäkta förvånad när den visade sig vara så pass stor. Fick knappt ner den i väskan. Jag har de första böckerna om Revolvermannen på CD, men har inte hunnit lyssna på någon av dem ännu (fast jag har läst novellen Elurias små systrar och den älskade jag) så Revolvermannens berättelse har legat på önskelistan ett tag nu. Sen hittade jag även Den långa vägen hem, så den tog jag också med mig. Jag kommer inte att recensera dem här, men jag kan säga att de var riktigt bra och rekommenderar dem verkligen.


Månskensvargen av Elvira Birgitta Holm

Året är 1350 och pesten härjar svårt. Femtonåriga Ylva återvänder hem från sätern och finner att alla är döda. Ensam och rädd med bara sin hund till skydd flyr hon till skogen. Där möter hon en främmande stum yngling, på flykt från helvetet.

Svårt sargade hänvisas de till varandra och påbörjar en gemensam resa för att överleva. Sakta växer en speciell men inte okomplicerad kärlek fram dem emellan.

I bakgrunden finns vargarna och Ylvas tillit till dem, särskilt den som hon kallar “Månskensvargen”.

Förväntningarna var kanske lite för stora när jag drog med den här tunga tegelstenen till bok, hem från biblioteket. Jag visste att den skulle innehålla vargar, kärlek (mellan två män bland annat), övergrepp och död. Och visst så började boken bra. Den var spännande. Men spänningen dog efter alla korta kapitel fyllda med i princip ingenting annat än just utfyllnad. Handlingen kunde lätt ha fått plats i en tredjedel så lång bok utan alla trista beskrivningar och tjat fram och tillbaka. När väl boken började nå sitt slut så fanns med en del trådar kvar att lösa men inte då. Den slutar abrupt mitt i när det börjar bli intressant. Sånt har jag aldrig tyckt om, speciellt inte om man inte vet att det ska komma en uppföljare inom kort. Jag har i alla fall ingen lust att vänta på den här fortsättningen. Speciellt inte om det kommer bli en till bok på 600-sidor.


Nattens lekar av Sherrilyn Kenyon

En av de farligt vackra och lockande mörka jägarna är Talon, en krigare som sedan århundraden är ute efter hämnd på den keltiska klan som en gång förrådde honom.

I sin jakt på daimoner och för att rädda de stackars mänskliga själar de fångat möter han Sunshine Runningwoolf. Sunshine är förförisk, vacker och sexig, och vill inte ha ett fast förhållande. Den perfekta kvinnan för Talon med andra ord. Men ju mer tid han tillbringar i hennes sällskap desto mer drömmer han om kärlek och familj. Detta är ytterst farligt för dem båda eftersom Talons fiender vill förgöra både honom och alla som står honom nära.

Ännu en bok som jag lätt kunde ta till mig och läsa klart på bara en dag eller två. Jag gillar att Kenyon kör på med samma mall som i den första boken då jag tycker att det fungerar perfekt ihop med jägarna. Hur kan man inte tycka om ett gäng av superheta, odödliga män som kämpar för det goda i världen?! Sunshine är ännu en stark, kvinnlig huvudkaraktär som är extremt lätt att identifiera sig med och trots att twisten i den här boken inte är lika uppenbart magisk så är det ju i sanning det den är. Åh, vad jag gillar sånt här! När kommer nästa bok ut?!

Vargar & Varulvar

Två böcker jag har velat läsa har jag nu läst. Vill ni se vad jag gav böckerna för betyg så är det bara att klicka på författarnas namn.

Han som föddes att möta mörkret 1: Vargbröder av Michelle Paver

Tolvårige Torak är ensam, sårad, skräckslagen och måste fly. Hans far ligger död bredvid honom, attackerad av en demon i skepnad av en björn – en demon med kraft att förgöra världen…

Torak har gett sin döende far ett löfte. Han ska söka upp Världsandens berg för att få hjälp att besegra demonen. Hans enda följeslagare är en övergiven vargunge, och tillsammans ger de sig av på en lång och farofylld vandring genom Storskogen.

Jag har dragit mig för att läsa de här böckerna då de klassas som barnböcker, men det var helt onödigt, det här är en lättläst “grottbjörnens folk” som alla kan läsa. Den är skriven på ett sätt som inte är för lätt eller för svårt att ta till sig. Huvudpersonen är ung men i och med att boken är skriven av en kvinna så har han fått en mer komplex personlighet med mjuka sidor – vilket påminner om J.K. Rowling och hennes Harry. Själva historien är bra och spännande men inte unik. Det känns som om jag har läst det här förut. Slutet lämnade dock mycket att önska, det var inte tillräckligt spänannde och det hade varit mer passande att slänga in en riktig cliffhanger så att man skulle bli besatt av att få läsa nästa bok. Svår att lägga ifrån sig och en garanterad streckläsnings bok. Rekommenderas varmt.

Frost av Maggie Stiefvater

I flera år har Grace iakttagit vargarna i skogen bakom huset där hon bor. Speciellt en gulögd vargs närvaro får henne att rysa, en obehaglig känsla hon trots allt inte vill vara utan.

Samtidigt lever Sam två liv: På vintern i den frusna skogen tillsammans med de andra vargarna och hela tiden medveten om den orädda flickan som han obönhörligt dras till. Och under några få dyrbara sommarmånader som människa innan vintern och kylan tvingar honom att förvandlas igen.

En dag träffar Grace en pojke med gula ögon och som tar andan ur henne. Det bara måste vara hennes varg. Men vintern är nära och Sam för en ojämn kamp för att förbli människa annars riskerar han att förlora inte bara sig själv utan även Grace för alltid.

Jag kände på mig att den här boken var något överskattad och gick därför och lånade den på biblioteket istället för att köpa den. Jag fastnade för historien. Har alltid varit aningen mer förtjust i varulvar än vampyrer så i det avseendet så gillade jag boken. Men trots att den var lättläst och svår att lägga ifrån sig så kändes berättandet ganska hackigt.

Sättet den var skriven på var inte långt ifrån självklart. När jag ville höra mer från Grace så fick jag ett Sam-kapitel och tvärtom. Det var det genomgående temat i boken bortsett från vargarna – massor med ointressant information och väldigt lite av det man verkligen ville läsa om. På tok för lite passion (och då var det ändå en hel del i boken – för lite för min smak i alla fall.) Ganska bra bok ändå, fast jag tyckte inte att den var speciellt sorglig.