Bokrecensioner

Inläggen innehåller reklam genom annonslänkar för Bokus.

Novellix: Tre noveller

Nödvärn av Ferdinand von Schirach

Snabb kick av spänning

Han satt kvar, orörlig, blicken sänkt. Beck och Lenzberger tog det som en provokation. Beck borrade in pekfingret i mannens bröst. “Åh, här är det visst någon som inte vill svara”, sa han och gav mannen en örfil. Glasögonen hamnade snett, mannen rättade inte till dem. Eftersom han fortfarande inte rörde sig drog Beck upp en kniv ur kängan. Han viftade med den framför mannens ansikte.

Jag förstår nu varför de inte är samlade. Novellerna är del utav olika novellsamlingar och de kommer förmodligen ut på detta vis för att göra reklam för respektive samling. Bra sätt att göra det på, blev genast sugen på att läsa mer av Ferdinand, men borde inte dessa separata små noveller varit gratis om det är reklam? Gratis är gott och för mig har alltid gratis inneburit att jag blivit sugen på att köpa mer av samma vara.

Nödvärn är den enda novellen av de fyra som jag verkligen tycker om. Den har en början, en mitt och ett slut. Inget förvirrande. Bra språk och intressanta karaktärer som man får veta lite om. Trots att personen historien kretsar kring är namnlös så slipper man den namn- och könlöse huvudpersonen som vagt berättar en kryptisk historia full med prosa som gränsar till poesi. Nej, här får vi fakta, substans. En spännande upplösning och ett mysterium.

Abu Telfan av Felicitas Hoppe

Förlorarens berättelse

Det står helt klart att det inte kommer att bli något av den här pojken, son till en mor som vrider sina händer och glömde bort att bjuda in den trettonde fen, som till straff beslutsamt förbannar pojken. Men ska jag ställa mig på hans sida bara för att en mor gråter för hans skull och för att han inte kan bli som sin far och för att han liksom jag inte förstår sig på bokhålleri?

Jag kunde inte hjälpa att sitta och gäspa under tiden jag läste den här novellen. Det fanns en historia jag fann intressant i det hela men jag tycker att den gick förlorad i strömmen av ord som kastades emot mig. Jag blev tillfälligt ordblind och uttråkad. Det var nästan så att jag inte skulle orka mig igenom de 30 sidorna. Jag var inte speciellt road av varken språk eller prosa.

Krig eller fred av Silke Scheuermann

Kärlek och lust i otakt

Nej, säger han, jag har nämligen blivit kär i en annan. När jag hör detta hoppar mitt hjärta över ett slag, kanske till och med flera, jag vet inte. Samtidigt smattrar det i huvudet, det är otroligt, jag skulle vilja klamra mig fast vid honom, kyssa honom, ligga med honom igen, i natt kommer han att stanna. Jag också, säger jag med grötig röst, och då tittar han underligt på mig och säger, jaså.

Den här novellen handlar dels om ett ämne jag tycker om, sex eller lust. Fast det är ju bara det att inslagen av sex och Krig och Fred var det enda som eggade mig i denna novell. Det var utsvävningar  än hit än dit. Huvudpersonen är enerverande. Jag har hört att det där förut. Kanske har jag tänkt det själv?

Novellix: Den skänkta timmen

Skaffade de tre tyska novellix-häftena härom dagen för att få i mig något tyskt innan mässan. Ska läsa klart de tre resterande idag.

Den skänkta timmen av Juli Zeh

Vad händer när klockorna ställs tillbaka?

Det finns åtminstone en fördel med att han är här. Jag vill inte behöva tillbringa den återbetalade tiden ensam, denna enda timme som inte riktigt tillhör någon och som är friare än alla andra årets timmar. “Jag var nervös”, säger han. “Nervös på ett sätt som jag sällan varit.” Förhoppningsvis lyckas jag med mitt leende, trots att munnen är nedsmetad med läppstift. Alla intelligenta män har erektionsproblem.

Vet någon varför de har valt att ge ut de här novellerna i separata små volymer? Hade det inte varit bättre att slå ihop de fyra och göra en novellsamling? Jag hade föredragit en lite tjockare bok. Men sån är jag.

Jag gillar historien i Den skänkta timmen. Eller själva upptakten till den historia som jag kände mig lurad på efter att ha avslutat novellen. Missade jag något? Eller tog helt enkelt den extra timme man fått slut mitt i när det var som mest spännande? Vissa noveller passar bättre som långa och förklarande romaner och ibland är det tvärtom. Jag föredrar direkta noveller där man slipper spekulera om vad den egentligen handlade om.

Camilla har skrivit en bra beskrivning av novellen och jag instämmer i det hon tyckte om den.

Angelologi – Änglarnas tecken

Angelologi – Änglarnas tecken av Danielle Trussoni

Gör för änglar vad Meyer gjorde för vampyrer!

Syster Evangeline har bott bland nunnorna i ett kloster strax utanför New York sedan hon var tolv år. En dag när hon utför sina sysslor i klostrets bibliotek får hon ett brev som kommer att förändra hennes liv.
Brevet är från en man som vill veta mer om en brevväxling från 1940-talet mellan den dåvarande abbedissan på klostret och den berömda Abigail Rockefeller. Evangeline börjar undersöka breven och upptäcker något ofattbart. I över tusen år har det pågått ett krig mellan ett samfund av angelologer (personer som forskar om änglar) och ättlingarna till fallna änglar som en gång i tiden fått barn med människorna.

Dessa halvänglar är grymma varelser som lever mitt ibland oss. Evangeline inser att hennes föräldrar varit en del av motståndsrörelsen mot dem och att det nu är hennes tur att fortsätta kampen för mänskligheten.
Samtidigt omringas klostret av ett stort antal hotfulla bevingade varelser. Kan Evangeline undkomma dem och med hjälp av de ledtrådar som döljs i breven hitta det föremål som kan avgöra striden?

Angelologi sas vara en blandning av Da Vinci-Koden och Twilight vilket lät lovande. Men jag insåg ganska snabbt att den här boken är långt ifrån Da Vinci-Kodens kodknäckande i högt tempo och Twilights ungdomsromans.

Ungefär i mitten av boken sitter en av de äldsta nunnorna inne i sin cell och tänker tillbaka på en expedition som hon var med om i mitten av 40-talet. Skönt att slippa klostret och att få lite omväxling. Problemet med boken är att den inte känns trovärdig för fem öre. Det är kristet och krystat. Långsamt och tråkigt blir det mot slutet även om den då börjar få lite fart. Too little too late.

Recensionsex från Damm förlag.

Att vara med henne

Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött av Alex Schulman

Alex Schulman, programledare, journalist, författare och bloggare, beskriver i sin bok ett år, 12 månader, där allt ställs på ända och hela livet förändras.

”Jag ska berätta om en lång rad på varandra följande händelser, några lyckliga, andra olyckliga, som kastade om min tillvaro på alla plan. Det är rättvist att säga att jag blev en ny människa. Det här är inte en historia från min barndom – det här är en historia från nuet. Den tar sin början den första augusti 2008 och den tar slut den första augusti 2009. Det här är historien som förändrade mitt liv.”

En sommardag i juli 2008 separerar Alex Schulman från kvinnan han levt med i sex år. Med en resväska i vardera hand lämnar han förvirrad deras gemensamma lägenhet och beger sig ut på Stockholms gator. Han inser att han står inför en ny tillvaro, framför en ny sorts resa – han ser inte alls fram emot den.

På dagen ett år efter separationen föds hans dotter Charlie på BB i Visby. Det här är den brokiga, underbara historien om allt som hände däremellan.

Jag valde medvetet att hoppa över att läsa Schulles första bok då jag visste vad den skulle handla om och jag klarar inte av att läsa sorgliga verklighetsbaserade böcker.

Schulle har för övrigt blivit mitt smeknamn på Alex då jag har sett praktiskt taget allt han varit med i och fortfarande kollar på honom varje vecka – var till och med publik för Veckans kanin och sorgligt nog tillhör jag en av de personer som har varit på plats när han signerat böcker men inte vågat gå fram…

Jag blir så lätt deprimerad av minsta lilla då jag är lite av en empat och verkligen sätter in mig i andras situationer. Det var inte lika lätt med den här boken. Kan vara på grund av att jag aldrig varit kär, aldrig känt mer än vänskap (eller haft perversa tankar/känslor) för de jag umgåtts med. Hoppsan, vilken personlig recension det här blev då 🙂

Jag gillar sättet Alex skriver på, det är lätt att läsa och smälta. Det fanns dock vissa bitar som jag tyckte var lite överdrivna, skrivmässigt. Och då jag läst både blogg och krönikor av Alex så var inte allt nytt. Hade gärna läst om mer privata saker (jag är snuskig, nyfiken och stolt!) Överlag så tyckte jag om boken. Ser inget fel med att slänga in minnesvärda händelser och berättelser som egentligen inte har med saken att göra – eller det har det kanske på ett sätt fast inget man tänker mycket på. Den var skön att läsa och det är framförallt det som en bok ska vara. Frågan är bara om Amanda kan leva upp till allt detta. Det måste i alla fall vara bland det mest romantiska man kan göra, att skriva en bok om och till de man älskar.

Recensionsex från Piratförlaget.

Mara från Ulthar

Mara från Ulthar av Karl Johnsson

En mustig fantasyberättelse med högt tempo och stort hjärta som passar så väl ungdomar som vuxna med smak för äventyr.

Berättelsen tar sin början i den mystiska hamnstaden Ulthar, en orientalisk medina som hämtad från Tusen och en natt, där omänskliga figurer med svarta galärer regelbundet köper alla slavar de kan komma över. Den unga flickan Maras pappa är den som säljer slavarna, men en natt försvinner han själv spårlöst. Tillsammans med katten Nardos ger sig Mara ut på jakt efter sin pappa, ett sökande som leder långt bortom Ulthar, till och med bortom jorden.

Den här hundrafemton sidor långa grafiska novellen var jag osäker på innan jag valde den tillsammans med min prenumeration på Utopi, men när jag väl började läsa så fastnade jag för den unika historien och de jävligt snygga bilderna. Påminner lite i stilen om en serie jag gillade när jag var liten, det var konstigare versioner av berättelser ut Tusen och en Natt. Minst lika bra som den här. Kul med en serie med katter, där katterna inte tar över helt utan Mara får behålla sin huvudroll. Katterna är för övrigt riktigt intressanta karaktärer och när alla hundrafemton sidor är utlästa så vill jag bara ha mer. Rekommenderas.

Glashuset

Glashuset av Rachel Caine

Vampyrerna i Morganville Del 1

När Claire Danvers kommer till Morganville för att plugga på college tror hon att hennes största problem är de brutala tjejerna i elevhemmet. Men det visar sig snart att det finns mycket värre ­saker i Morganvilles nattmörker. Staden är sedan länge ett högsäte för vampyrer och det är de som är den verkliga makten bakom allt som sker i området. Den som inte har en vampyrs beskydd är ett vandrande mellan­mål och ingen lyfter på ögonbrynet om några av collegets studenter ”försvinner”.

Claire lyckas hitta vänner och skydd i Glashuset tillsammans med tre andra udda karaktärer: gotharen Eve, ­rebellen Shane och den mystiske Michael som försvinner varje morgon och dyker upp igen vid solnedgången. Men frågan är om ens deras gemensamma krafter är nog för att hålla dem vid liv tills solen går upp?

Varför tvingas man vänta ända till våren 2012 på att få läsa fortsättningen på svenska?! Jag gillar böcker med ordentliga cliffhangers men herregud, det är ju fruktansvärt irriterande att vänta. Om vi nu bortser från slutet och i stället fokuserar på boken som helhet så kan jag säga att – trots de höga förväntningarna, så blev jag glatt överraskad. Glashuset är en lättsam och underhållande bok med sköna karaktärer som man inte stör sig på. Historien är ganska mystisk och man får inte reda på så värst mycket, men det sparar kanske Caine till kommande böcker. Jag tycker om de läskiga tjejerna i boken och att de framställs som värre än vampyrerna, mobbning och misshandel är en del av vardagen för många och det är inte många böcker om övernaturliga väsen som innehåller sådan från vanliga människor.

Översättningen var kanske inte riktigt så klockren som man hade kunnat hoppas. Många av uttrycken i boken är typiskt amerikanska och direkt av översatta så låter de bara konstiga och larviga. Hade varit bättre om de hade ersatts med en svensk motsvarighet i vissa fall. “Du skäller värre än du biter” är ett exempel. Det fungerar i sammanhanget (ihop med vampyrer som uppenbarligen biter folk för att få tag på blod) men i svenskan så låter det konstigt. Säger man inte att något låter farligare än det är? Har man lätt för att störa sig på översättningar så  blir det nog jobbigt, men jag har lätt för att vänja mig vid olika typer av språk i böcker så för mig gjorde det inget. Värt att noteras bara. Ser i vilket fall som helst fram emot kommande delar i serien. Skönt med vampyrböcker som inte är exakt som alla andra.

Recensionsex från Styxx Fantasy.