Inläggen innehåller reklam genom annonslänkar för Bokus.

Efter syndafloden

After the flood
Titel: After the flood
Författare:
Utgiven: 2020
Sidor: 393
Format: Inbunden
ISBN: 9789150947120
Goodreadsbetyg: 3.73
I en nära framtid, knappt hundra år från nu, har jorden täckts av vatten och endast de högsta bergstopparna syns ovanför ytan. Myra och hennes sjuåriga dotter Pearl bor på en liten båt och försörjer sig som fiskare. I sju år har Myra sörjt sin andra dotter, som försvann när floden kom och svepte med sig deras hem. Men genom ett omskakande möte med en främling får de veta att Row har setts till på en plats nära polcirkeln. Myra kastar alla tvivel åt sidan och ger sig, tillsammans med Pearl, av på en resa genom de isiga vattnen i norr. Efter syndafloden är en storslagen, actionspäckad och ibland skrämmande odyssé fylld av oförglömliga scener. En drabbande och säregen saga som är lika häpnadsväckande som trösterik briljant konstruerad och med ett skimrande språk.

Efter syndafloden är en bok helt i min smak då den innehåller lite av varje. Det är en dystopi i och med att den värld vi lever idag har översvämmats och människor lever mestadels på havet eller på ytterst få bitar av land (tidigare berg) som sticker upp lite här och var. Jag fick direkt flashbacks till filmen Waterworld med Kevin Costner från 1995, men det här är en aningen mer realistisk skildring. Visst finns det en del att förbättra, som karaktärerna i sig, som vi inte riktigt får komma på djupet och lära känna, en hel del "båtsnack" som är ganska trist att läsa om, samt ett lite för vagt slut för min smak - jag ville läsa om vad som hände sen! Men den är otroligt lättläst och välskriven, så det är helt klart en bra och läsvärd bok.

Det jag fastnade för var ändå själva äventyret, en världsomsegling med ett uppdrag att hitta en förlorad dotter. Det är verkligen något speciellt med att läsa om en framtid där samhället har kollapsat och den värsta sortens människor, som saknar etik och moral, tar över och behandlar de som inte kan försvara sig som om de vore djur. Det är mörkt och skrämmande, men ändå riktigt spännande och jag kunde inte sluta läsa förrän jag fått reda på hur det skulle sluta!

Tack HarperCollins Nordic för det fina recensionsexemplaret!

Monster i terapi

Monster i terapi
Titel: Monster i terapi
Utgiven: 2020
Förlag:
Sidor: 289
Format: Inbunden, Lånebok
ISBN: 9789113093314
Goodreadsbetyg: 3.90
Den gotiska skräcklitteraturens ikoner i terapi. En psykolog är försvunnen. På hennes mottagning hittas en samling dokument: en arbetsdagbok, brev, researchmaterial och transkriberingar av de terapisessioner som hon genomfört inom ramen för ett bokprojekt. Där får vi följa samtalen med en identitetsstörd läkare, en lesbisk psykopatvampyr, en manisk vetenskapsmans fruktade avkomma och en narcissistisk dandy. De visar sig vara några av den gotiska skräcklitteraturens mest ikoniska monster - Dr Jekyll, Carmilla, Frankensteins monster och Dorian Gray - och de brottas med tidlösa dilemman, som vi alla kan känna igen oss i. Mats Strandberg och Jenny Jägerfeld låter populärkultur möta psykologi och litteraturhistoria i denna genreöverskridande och fascinerande bok. De ställer med lika delar humor och allvar de rätta frågorna och analyserar svaren för att kunna hjälpa klienterna - och kanske även läsaren.

Det här är en bok helt i min smak! Jag älskar att läsa böcker där man får lära känna gamla klassiska karaktärer på ett helt nytt sätt. Min favorit är helt klart Dr Jekyll och Mr Hyde, men även Frankensteins monster. Personligen är jag mer förtjust i Dracula än i föregångaren Carmilla - även om det är kul att få läsa om lite lesbiska vampyrer som omväxling. Mycket bra skrivet och det var minst sagt underhållande att läsa både om monster och terapeuten. Den enda i gruppen "monster" som jag aldrig varit och aldrig kommer att vara särskilt förtjust i är Dorian Grey, en ytlig individ som i alla film och serieadaptioner jag sett har varit en person som man hoppas ska försvinna så fort som möjligt. Det gäller även här, så det är en väldigt lyckad porträttering av den här urtråkiga karaktären. Jag hade föredragit någon annan karaktär i hans ställe, tänk er Heathcliff från Svindlande höjder i terapi! Omslaget är för övrigt superfint, men jag hade helst sett det i 100% svartvitt. Underbart koncept helt enkelt och jag gillar verkligen den här sortens böcker där det är transkriptioner, mail och anteckningar om vartannat - även om jag inte kunde läsa den snirkliga handstilen på vissa ställen...

Jordens största kalashatare

Jordens största kalashatare
Titel: Jordens största kalashatare
Författare:
Utgiven: 2020
Sidor: 80
Format: Inbunden
ISBN: 9789150120981
Goodreadsbetyg: 3.00
"Det finns barn som har jättemånga kompisar. En del vill aldrig vara ensamma. När de är ensamma så gråter de, eller har supertråkigt. Andra har inga kompisar alls. Och så finns jag." Jordens största kalashatare är en träffsäker och finurlig berättelse om att trivas med ensamheten och om att hitta gemenskap på sina egna villkor, rikt illustrerad i färg. Ellen Greider är serietecknare och illustratör, utbildad vid serieskolan i Malmö. Hennes första bok, den hyllade serieromanen Lunchbox, kom ut 2018.

Det här är i stort sett en bok om mig som liten. Jag älskade också att få vara ifred ibland och tyckte ofta att mina vänner var jobbiga som ville leka hela tiden och aldrig kunde vara själva. Det är ett vanligt problem även för vuxna, som inte verkar tycka om sig själva tillräckligt mycket för att ha kul på egen hand. Ellen har en charmig tecknarstil som passar perfekt till en barnbok, det är mycket färg och fina illustrationer. En unik bok om en helt vanlig tjej som jag tror att många barn skulle må bra av att läsa, så att de får veta att man inte är konstig om man inte vill leka med andra hela tiden.

Tack Alfabeta för det fina recensionsexemplaret!

Testamente

Testamente
Titel: Testamente
Författare:
Utgiven: 2019
Förlag:
Sidor: 438
Format: Pocket, Ljudbok
ISBN: 9789113086972
Goodreadsbetyg: 4.12
När Annie blir gravid åker hon motvilligt hem till platsen där hon växte upp. Bondgården ligger i Tornedalen, med sitt egna språk, sitt eget meänkieli. Inte svenska, inte finska, något tredje, eget. Ingen blir särskilt glad över att se henne. Det här är nämligen en familj som hukar under den mörka hemligheten. Dessutom består den av två föräldrar och tolv barn (eller fjorton beroende på hur man räknar) som aldrig någonsin dragit jämt. Där är raggaren, den duktige äldste sonen, kåkfararen, den homosexuelle sonen som skiter i vad folk i trakten tycker. Och Annie som är på smällen. Och modern som bestämt sig för att något måste hända. Och alla de andra. Och, sist men inte minst, fadern som bär på familjens mörka hemlighet. Eller snarare: fadern som är familjens mörka hemlighet. Nu är uppgörelsens tid. Snart kommer inget att vara som förut. Testamente är en familjeroman som inte liknar något annat. Lite som om Thomas Vinterbergs film Festen släppts ner i ett Jonathan Safran Foerskt universum. Nina Wähä är född och bosatt i Stockholm. Hon debuterade 2007 med romanen S som i syster. Hon spelade en av huvudrollerna i filmen Babylonsjukan och har sjungit i popbandet Lacrosse. Hennes senaste roman var den kritikerhyllade Titta inte bakåt! (2010).

Det här är en sådan djup och nyanserad berättelse att jag har svårt att skriva en recension som beskriver exakt vad jag tyckte om den. Först och främst så måste jag nämna det enorma karaktärsgalleriet, som fick mig att rita upp ett visuellt familjeträd (vilket jag hade föredragit framför karaktärslistan i början av boken som bara gjorde mig förvirrad, vissa var söner andra var bröder...men alla var syskon!) vilket jag inte har gjort i någon annan bok. Själva familjehemligheterna och uppväxtskildringarna varierade från riktigt hemska till ganska ordinära, men alla var lika spännande att läsa/lyssna på. Jag hade igång ljudboken medan jag läste boken till och från. Själva testamentet i sig kändes lite som ett antiklimax, men i det stora hela så var det här en helt underbar läsupplevelse som jag är glad över att jag fick läsa ihop med min bokcirkel. Rekommenderas varmt!

Där solen möter månen

Där solen möter månen
Titel: Där solen möter månen
Författare:
Utgiven: 2019
Förlag:
Format: E-bok
ISBN: 9789188487476
Goodreadsbetyg: 4.41
Nandina av dagen är en solkrigare. Varje skymning och gryning förväntas hon slåss mot nattens krigare så att ljuset varar längre än mörkret under dygnets timmar. Men Nandina har en hemlighet, hon avskyr inte natten som sina fränder. Som barn beundrade hon den och älskade en pojke av natten. En pojke med månljus i sina ögon och stjärnglans i sitt leende. Trots att han svek henne kan hon inte glömma honom. Men kommer de någonsin att mötas igen?

Den här novellen innehåller allt jag letar efter i en bok. Det är verklighetsflykt av hög kvalité med ett tillfredsställande slut. Älskade den!

Lussiferda

Lussiferda
Titel: Lussiferda
Författare:
Utgiven: 2018
Förlag:
Sidor: 32
Format: Häftad
ISBN: 9789175892801
Goodreadsbetyg: 3.16
"Vad hände med den där tjejen, Cecilia?" frågade mamma. "Hon med rött hår. Du brukade kalla henne Kassandra. På den tiden du ville att vi skulle kalla dig Ariadne." Hon log. "Det var väldigt gulligt." "Jag vet inte", sade Emma. "Jag har inte sett henne sen jag var sjutton. Det vet du." "Hur skulle vi kunna veta det?" sade pappa. "Vi håller kontakten med våra gamla klasskamrater." "På grund av det som hände", sade Emma. "Jag vill inte prata om det." Då blev mamma och pappa tysta. Till och med de visste att de inte borde ha nämnt det. En vinternatt på 90-talet. Fyra tonåringar har tagit sig till en stuga strax utanför Stockholm för att se lussiferda, det ursprungliga lussetåget som just på lucianatten drar över himlen med demoner och häxor i släptåg. Ett skrik från himlen och plötsligt är de bara två kvar. Lussiferda är en mörk fantasyhistoria med skräckinslag, och samtidigt ett retrospektiv över 90-talets gothkultur. Novellen Lussiferda skrevs ursprungligen på engelska, då med titeln Anywhere Out of the World, men översattes av Karin Tidbeck själv inför utgivningen på Novellix hösten 2018.

En mycket välskriven novell som - i mina ögon - inte är skräck. Jag älskar referenserna och känslan av hur det är att växa upp som en något annorlunda tonåring, men ärligt talat så händer det ingenting i novellen. Allt sker mellan raderna och jag har lyssnat på liknande berättelser i Creepypodden som gör det bättre, som ger läsaren lite mer än det här och skapar en skräckkänsla som inte infinner sig i Lussiferda. Den har som sagt en riktigt bra uppbyggnad, men faller platt mot slutet då jag väntar på något som aldrig riktigt sker.