


Boken är ganska lättläst, men jag gillade inte översättningen som var överdrivet konstlad. I första halvan av boken är ganska händelselös, men mot slutet tar det sig rejält. Det är en realistisk skildring av hur det kunde vara att arbeta som guvernant på 1800-talet - baserad på Annes egna erfareheter och den allvarsamma stilen är kanske inte så underhållande fast det romatiska slutet gick hem hos mig. 
En mysig bok som för tankarna till Tusen och en natt-historierna. Jag hade nog tyckt ännu bättre om boken om den inte varit så religiös och tvetydig. Håller med dem som tycker att den är överskattad, men ändå så kan jag inte hjälpa att tycka om den. Kort och bra historia om att lyssna till sitt hjärta. 
Jättebra bok, rolig och spännande om en helt vanlig amerikansk tjej som räddar livet på presidenten. 
Väldigt bra uppföljare, Jätterolig och lätt att läsa, men har man inte sett filmer som Hellboy och inte har en aning om vem Mr Burns är, så fattar man nog inte så himla mycket av det roliga. 
Jag älskar verkligen Stephen Kings novellsamlingar. Jag har hittils aldrig klarat mig igenom en av hans böcker, men jag blev väldigt intresserad att läsa Det Mörka Tornet böckerna efter novellen Elurias Små Systrar så jag har skaffat bok 1 på CD. Jag har nog inte någon favorit bland novellerna i den här samlingen, men Obduktionsrum fyra, Elurias små systrar och I dödsrummet är nog de jag tycker bäst om. De jag tyckte sämst om var Mannen i den svarta kostymen och Den där känslan som man bara kan säga vad den heter på franska som både var intetsägande och sega. 
Jag brukar inte vara särskilt intresserad av Science-Fiction, religösa historier och konst, men den här var väldigt spännande. Det är verkligen likt tv-serien 24 med tanke på att det mesta av boken utspelar sig på en halv dag. Eftersom det här är Browns första bok så är det alltså Da Vinci-koden som är "kopian" - dom är alldeles för lika. Det är bara konstig att han inte kallade den här boken "Bernini-koden" eller "Elementärt Vatikanen" hehe. Jag lyssnade klart på CD-boken på julafton och började direkt på min tredje Dan Brown-bok 'I cirkelns mitt'. 
Fantastisk bok. Sögs in direkt i historien om den onaturligt smarta pojken som ger sig in i den "undre världen". Karaktärerna är även de fantastiska och jag streckläste boken på någon dag. Rekommenderas till alla, även till oss lite äldre läsare. 
Inte lika bra som den första men det saknas något. Jag gillar relationen mellan Holly och Artemis. Ser gärna mindre maffiatyper i kommande böcker dock... 
Jag älskar verkligen sättet Colfer skriver de här böckerna på. Allt känns så smart och detaljrikt. Väntar med spänning på nästa bok! 
Jag gillar Artemis Fowl böckerna, så den här var som vanligt ganska bra. Samma gamla figurer och intressanta prylar. Även om själva storyn var rätt lam så funkade det för en hel bok och jag väntar bara på ännu en uppföljare. 
Samma gamla älskvärda karaktärer och underhållande humor. Det går väldigt fort fram och vissa bitar kunde säkert varit lite längre, men ibland känns det bara som om man vill bläddra fram ett par sidor och slippa de tråkiga beskrivningarna och få läsa de underbara dialogerna. 
Fint tecknad, men den har inte alls samma känsla som boken. Hade hellre sett en filmatisering än en sån här tecknad serie. 


Underbar liten bok. Så träffsäkert, underhållande och tragiskt. Det här var en mycket bättre Askungen än originalet, man blir glad av att läsa historien - speciellt då hon är så lätt att identifiera sig med. Det enda jag blev besviken över var att den var så kort - originalboken blev uppdelad i två pocketböcker och andra delen heter Lyckostpulvret och andra sedelärande berättelser. 
Jag valde medvetet att hoppa över att läsa Schulles första bok då jag visste vad den skulle handla om och jag klarar inte av att läsa sorgliga verklighetsbaserade böcker.
Schulle har för övrigt blivit mitt smeknamn på Alex då jag har sett praktiskt taget allt han varit med i och fortfarande kollar på honom varje vecka - var till och med publik för Veckans kanin och sorgligt nog tillhör jag en av de personer som har varit på plats när han signerat böcker men inte vågat gå fram...
Jag blir så lätt deprimerad av minsta lilla då jag är lite av en empat och verkligen sätter in mig i andras situationer. Det var inte lika lätt med den här boken. Kan vara på grund av att jag aldrig varit kär, aldrig känt mer än vänskap (eller haft perversa tankar/känslor) för de jag umgåtts med. Hoppsan, vilken personlig recension det här blev då :)
Jag gillar sättet Alex skriver på, det är lätt att läsa och smälta. Det fanns dock vissa bitar som jag tyckte var lite överdrivna, skrivmässigt. Och då jag läst både blogg och krönikor av Alex så var inte allt nytt. Hade gärna läst om mer privata saker (jag är snuskig, nyfiken och stolt!) Åverlag så tyckte jag om boken. Ser inget fel med att slänga in minnesvärda händelser och berättelser som egentligen inte har med saken att göra - eller det har det kanske på ett sätt fast inget man tänker mycket på. Den var skön att läsa och det är framförallt det som en bok ska vara. Frågan är bara om Amanda kan leva upp till allt detta. Det måste i alla fall vara bland det mest romantiska man kan göra, att skriva en bok om och till de man älskar. 
Hela boken är ganska förutsägbar fast väldigt bra och trots allt någorlunda spännande. Ellies reinkarnation var lite överraskande. 
Vad kan jag göra annat än att säga att jag älskade den?! Meg har gjort det igen helt enkelt. Rolig huvudkaraktär som vill ta tillbaka det "blow-job" hon gett killen som inte bara ljög för henne, han vill ha hennes pengar också - för att betala sina spelskulder. Sexet i boken var lite pinsamt, men det passar karaktärerna och boken perfekt. 
Ett otroligt bra slut på den här bokserien. Äntligen kommer Lizzie till sina sinnes fulla bruk (det tog sin tid...) och får upp ögonen för den hon borde ha ägnat sig åt från början. Luke är verkligen ingen trevlig kille, för mycket yta och för lite innehåll. Handlingen i boken var bra, men jag tycker att det var för lite dialoger mellan karaktärerna - det som Meg Cabot är bäst på. Hon skriver så otroligt roligt. Jag är fortfarande inte ett fan av bröllop, men det var bättre fakta i den här boken. Det är så här bra chic-lit ska se ut. 
En riktigt bra fortsättning som var precis lika rolig och knäpp som den första. Jag är inte särskilt intresserad av bröllop så alla tips man får mellan kapitlen känns inte så spännande, men vissa av dem var ganska roliga. Jag har inte förstått mig på karaktären Luke än, men de andra var skönt förutsägbara och Queen of Babble in the Big City är en riktig feelgood bok. 
Skön och lätt komisk bok skriven i dagboks(blogg)form. Hade dock förväntat mig lite mer överraskningar och udda historier efter att ha sett tv-serien som bygger på boken och bloggen. Blev lätt besviken och trots att boken var både lättläst och underhållande så vart jag inte överförtjust. Bloggen hittar ni här:
belledejour-uk.blogspot.com 
Först och främst måste jag berömma 'facit' i slutet av boken, som var både intressant och i viss mån komiskt. Boken i övrigt var kanske inte precis vad jag väntat mig - eller hoppats på. Det var på tok för lite 'blod och död' för att den skulle kunna leva upp till sin titel. Vissa deltagares död blev inte ens uppmärksammade. Jag ville precis som Mr. Love ha mer av det goda så att säga. Sen var det alldeles för mycket av dr Butterworths urtrista vardags filosofi och tankar om allt på ön - somnade nästan när jag skulle läsa de bitarna. Å
andra sidan kunde hans ironiska beskrivning av vissa saker vara väldigt underhållande. Kanske skulle boken varit mycket mer instressant om Ganman hade skrivit boken ur en annan deltagares perspektiv - eller nätdagbok då. Själv skulle jag aldrig kunnat komma på den sjuka handlingen, min fantasi är inte så livlig. Men jag gillar inte böcker som aldrig avslöja ALLT i slutet (vem gillar deckare där man aldrig får reda på vem mördaren var?) så det blir bara en 3:a för den här. Vad fan hände med Goober, Deck, Dylan, Alyssa och Dwayne? På vilket sätt dog dom? Dåliga slut sabbar de flesta böcker helt. 
Det är verkligen en bra bok när det enda negativa jag kan säga om den är att jag blev riktigt besviken när den tog slut. Väldigt lättläst och gripande, men inte alltför sorglig. Jag gillar sättet den är skriven på, illustrationerna och personerna i boken är lätta att ta till sig. Jag brukar inte tycka om böcker som utspelar sig under andra världskriget, men den här är ett undantag. Rekommenderas varmt! 


Jag tycker nästan att den här boken var bättre än de fem första i Spiderwick-serien. Trots att det fortfarande är en kille i huvudrollen så får hans plastsyster Laurie mer plats än Mallory fick. Det är enklare att identifiera sig med Nick och det är kul att man får träffa på Grace-barnen igen, men jag gillar inte när författare försöker få deras fiktiva böcker att gå hem som verkliga hos barn. Att ha med sig själva i boken är inte särskilt smart om ni frågar mig. 


Den var svårare att ta till sig och jag läste inte ut den lika fort som de enda. Som bok 2 av 3 så känns den tråkigt nog enbart som en transportsträcka till den sista boken. Bilderna är fina som vanligt och den är extremt lättläst. 


Det började bra, men slutet kändes inte alls tillfredsställande. Men så var det med första serien också. Man får inte ta del av allt, mycket lämnas öppet och det är meningen att man ska hitta på fortsättningen, eller skriva en egen historia själv. Sånt är inte kul och funkar inte om man inte är sugen på att skriva någon annans historia. Nej, Bortom Spiderwick är en okej barnserie, bra skriven med många trevliga monster och karaktärer, men bara okej. 
En fristående andra del i samma bokserie som The Guy Next Door som handlar om personerna på och kring The New York Journal. Kate MacKenzie hamnar mitt i smeten när hon tvingas säga upp Ida Lopez, vars bakverk alla gillar, utom Stuart Hertzog som nu fått Ida sparkad. När Kate möter Idas advokat Mitch så kan det inte bli värre, han är både Stuarts brorsa och en riktig pudding! Den här boken är precis lika bra och rolig som den förra och flera av de gamla karaktärerna syns här i. Mindre e-mails och fler lappar, telefonsvararmeddelanden och dagboksanteckningar gör den till och med bättre. 


Äntligen får man se Bella i sin rätta natur. Och man får även läsa en del av boken ur Jacobs perspektiv vilket känns både lite olustigt och bra då man som "Team-Jacob"-medlem får ett bra avslut. Finns säkert en del att klaga på, men det bortser jag från - det här är en riktigt bra bok med ett helt okej slut. Utan av avslöja för mycket för de som inte läst boken ännu så är "de nya karaktärerna" både intressanta och oväntade. 
Jag gillar det här med att läsa böcker skriva ur en annan karaktärs synvinkel i en bokserie, ska bli kul att se hur det går med den ur Edwards...
Det är egentligen inte så kul att få reda på mer om Bree och de hon kallar vänner, för vem vill börja tycka om en karaktär som man vet ska dö?! Sorgligt och mörkt som natten men en väldigt trevlig bok att läsa.
Jag gillade dock inte att det inte fanns några kapitel eller avdelning av texten och att boken var så pass kort - trots att den var tänkt som novell så kunde Meyer slängt in lite mer än så här.
Min favorit var dock inte Bree - även om hon var extremt lätt att identifiera sig med, nej det var snarare "Freaky" Fred, som jag fastnade för. En vampyr som har den särskilda gåvan att tillintetgöra sina fiender genom att göra dem kräkfärdiga om de kommer för nära honom. Hoppas att Meyer skriver fler böcker eller noveller om sidokaraktärer från Twilight-serien. 


Den här boken skulle påminna om Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap men jag blev ganska besviken. Första halvan, som är just breven, älskade jag förvisso. Så den delen får en 4:a i betyg. Men andra halvan; Hertiginnan av Bloomsbury Street, var riktigt tråkig och en pina att ta sig igenom. Visst hade den sina stunder, men sättet som Hanff skriver på passar bättre i korta brev än i långa dagboksinlägg. Jag blir i alla fall inte särskilt sugen på att besöka London efter hennes beskrivningar. Som tur är tror jag att det är lite roligare där nu än för 40 år sedan. 
Inte så bra som jag trodde att den skulle vara. Vissa delar var väldigt roliga, men i det hela är den väldigt lång och ointressant. Bridget är lite för gammal för att jag skulle kunna identifiera mig med henne - och jag förstår ärligt talat inte denna fixering vid cigaretter och sprit... inte är det roligt att läsa om i alla fall. 
Jag gillar verkligen sådana här böcker och serier. Det är både roligt och tragiskt, men man blir fascinerad av historien och kan inte sluta läsa förrän sista sidan. En bok som jag har läst om ett par gånger redan. Såna böcker och serier är svåra att hitta, men det är nästan en självklarhet med Marjanes böcker. 
In his dreams he was not the son of his father, but the long-lost son of a prince. There was also a princess who had been betrothed to him at birth. He was content with his life and his daydreams until, one day, a stranger sold him a magic carpet.
Jag kan inte säga att jag gillade början, men efter ett par kapitel så blev boken ganska spännande och när man väl fick stöta bekantskap med de gamla karaktärerna från Howl's Moving Castle och veta hur det hade gått sedan sist så blev jag engagerad igen. Jag längtar till nästa bok i serien; House of Many Ways. 


Första riktiga japanska boken jag har läst. Jag gillade hur den var skriven. Den var spännande och lite obehaglig, men jag fattar inte hur man orkar skriva så där mycket text på mobiltelefonerna. 


Jag hann läsa en hel del recensioner av Cirkeln innan jag fick chansen att läsa boken och då de flesta var extremt positiva till den så kände jag mig förstås väldigt skeptisk. Helt i onödan. Så fort jag kommit förbi första kapitlet så föll jag. Hårt. Cirkeln har allt jag älskar med ungdomsböcker, fantasyböcker och böcker i allmänhet. Att den är svensk förvånar mig så oerhört. Det har i och för sig kommit ut många riktigt bra böcker på svenska nu på sistone. Mats Strandberg kände jag till redan innan även om jag inte hade läst någon av hans böcker. Man märker verkligen att han - precis som jag, är ett stort Buffy the Vampire Slayer-fan då många saker från serien går igen i Cirkeln. Karaktärerna i boken är lätta att både tycka om och tycka illa om. Trots att huvudkaraktärerna är många så hade jag önskat att de var fler. Det fanns något i var och en som tilltalade mig, till och med Ida... Sen var jag konstigt nog nästan mer förtjust i tjejernas privatliv än deras nya gemenskap som häxor. Boken var så pass bra att jag inte kunde släppa den, den åkte till och med ner i träningsväskan och ut. Längtar verkligen till de kommande böckerna i den här trilogin. 
Boken började bra, men spårade ut totalt. Det verkar som om Colfer tror att läsaren direkt ska fatta vad alla hans tekniska prylar och världar är för något utan vare sig förklaring eller info. Den enda karaktären jag gillade var Lucien Bonn som också gick under namnet Dito, de andra hade enligt mig ingen som helst personlighet eller styrka. Historien var ganska okej även om den var för lång där den borde varit kortare och för kort där den borde varit längre. 
En riktigt underhållande bok som jag tyckte var ganska spännande även om jag visste vad som skulle hända för det mesta. Verkar vara ganska lättläst och okomplicerad - fast jag lyssnade ju på den och slapp försöka mig på de franska namnen på platser och personer. 
En av de mest intressanta och bättre ungdomsböcker jag läst på sistone. Gotisk spökhistoria som är oförutsägbar och sorglig. Lagom lång är den också. 
En överraskande bra bok. Den var rolig och fick mig på väldigt gott humör. Jag har lite svårt att förstå hur någon kan älska klimatet i afrika så mycket som Precious gör. Själv skulle jag dö av värmeslag i sån hetta. Babben gör ett utmärkt jobb som uppläsare och förmedlar Mma Ramotswes liv på ett trevligt sätt. 


Den sista delen i trilogin om Jannike Faltin (de två tidigare var Den femte systern & Det viskande barnet) tar vid där den förra slutade, efter att Jannike gjort sin militärtjänst så kastas hon direkt in i mysteriet med Lord Horlock. Det är inte fullt lika spännande som man skulle kunna tro, det hintas en del om hur det hela ska sluta så när det väl händer något så känns det väntat. Några saker fanns det dock som jag inte var beredd på, vilket var kul. Det tog ett tag att komma in i boken som vanligt men sen flöt det på.
Jag gillade Jannike i förra boken, men kände inte mycket för henne i De dödas imperium. All min sympati gick åt till stackars Geoffrey och hela biten med honom och Jannike tyckte jag var ganska tråkig, hade förväntat mig något mer himlastormande. Som slutet på boken då jag fick en bit av det jag ville ha. I det hela är det här ännu en underhållande bok, trots att jag blev uttråkad till och från i mitten. 


En riktigt bra bok som var både rolig och intressant. Jag tycker den var lite kort, men innehållsrik. 
Det här är den första boken av hennes böcker som jag läst, jag har bara sett filmen som är baserad på Flicka med pärlörhänge, så jag antar att de andra böckerna är bättre än denna. Visst var boken ganska okej, men den var inte tillräckligt intressant för mig trots fina kärleksskildringar. 


Jag älskar böcker med övernaturliga inslag och har en speciell plats i hjärtat för troll, djävlar och andra figurer från svenska folksagor, men just Den Femte Systern var svår att ta till sig. Det är inget fel på historien eller karaktärerna (bortsett från deras namn som jag störde mig enormt på) men jag gillade inte sättet boken var skriven på. Det hattas fram och tillbaka mellan nutid och 1800-tal, men man får inte mycket ut av dessa bitar. Den hade säkert varit mycket bättre om den varit riktad till vuxna först och främst för det fanns många saker som kunde ha utvecklats och beskrivits mer - samtidigt som andra - ointressanta saker fick för stor plats. Historien flyter inte på som den borde. Jannike är en bra huvudkaraktär och jag gillar Magnus men man får inte lära känna dom på djupet och därför känns de lite för overkliga.
Det är en okej bok, men den kunde varit bättre. Får inte glömma bort att säga att den trots alla brister var lätt att läsa - när jag kommit halvvägs in i boken så plöjde jag igenom den ganska fort. Uppföljaren kan jag tänka mig att läsa, men då lånar jag den på biblioteket. 
Trots en del hattande mellan olika århundraden så blir det aldrig rörigt. Det är ganska spännande och även fast slutet känns lite väl påskyndat så är det allt som allt en riktigt bra ungdomsbok. 
Mysig och komisk liten bok men alldeles för kort för min smak - tog inte lång tid att läsa ut hela. Den var intressant och överraskande, men inget jag kommer läsa igen. Gav den till min lillebror. 
Oj oj oj, den här rekommenderar jag verkligen inte. Vilken otroligt hopplös bok, lång och enträgen med en massa jobbiga och poänglösa beskrivningar som gör att man bara tappar bort sig. Ingen som helst romantik eller historia att falla pladask för.
Karaktärerna är även de tråkiga och hur korkade som helst. Det fanns några vackert beskrivande sidor i boken mot slutet men jag störde mig på sättet alla förde sig, som om alla levde i sin egen lilla värd utom kontakt med varandra.
Det är så förutsägbart att det är läskigt. Redan när man började lära känna Fredrik så fattade jag hur boken skulle sluta. Slutet är värst. Vilket antiklimax. Man får följa Fredrikke genom praktiskt taget allt utom det man verkligen vill läsa om. I slutet så försvinner Fredrikke helt när allt uppdagas (för den som inte redan listat ut hela historien i början det vill säga.) Fick kämpa för att orka läsa färdigt boken.
Citatet säger allt:
"Lycklig är den som fortfarande har den oläst." Femina (Ja, så länge man inte läst den här långtråkiga boken så kan man vara lyckligt ovetande.) 
Underbar bok! Trots att Catherina får gå igenom både det ena och det andra så är det inte någon särskilt hemsk historia. Lite Cross-dressing när hon klär ut sig till man och mycket kärlek - massor med plus för det. Det enda jag är lite besviken över är att den slutade ganska abrupt. Det hade känts bättre om den hade dragit ut lite på historien som den gjorde i början. Två eller tre kapitel till hade inte skadat. 


Efter första mötet med Jannike i Den femte systern så hade jag extremt låga förväntningar på bok två i den här trilogin. Men nu börjar det äntligen hända något intressant, karaktär efter karaktär finner kärleken och det är sånt jag saknade i första boken. Världen i Det viskande barnet påminner lite om den i Artemis Fowl-böckerna och det gillar jag. Lättläst och riktigt spännande bok och jag ser fram emot att få läsa den sista boken som nu finns ute. Får se om jag kan tigga ett recensionsex eller om det blir en tur till biblioteket för nu när jag bytt åsikt om Jannike så måste jag bara skaffa alla böckerna när de kommer ut på pocket. Man ska ge alla bokserier en andra chans, speciellt de svenska. Rekommenderas varmt. 
Tillsammans med sin son och en granne åker David in till stormarknaden, och under tiden omsluts staden av dimman. En rad skrämmande händelser inträffar kort därpå, och stadens invånare inser med stigande fasa att det rör sig okända - och dödliga - varelser i det ogenomträngligt vita.
David och hans son blir tillsammans med andra invånare som åkt för att handla fast på stormarknaden, och snart bildas olika grupper bland dem. De som vägrar tro på vad som händer, de som helt enkelt kopplar bort hjärnan inför skräcken de bevittnar och domedagsprofeterna, som anser att ett blodsoffer är det enda som kan häva förbannelsen. David tillhör gruppen som instinktivt känner att det enda de kan göra är att försöka fly. Men hur flyr man utan att se, och utan att veta vad för slags fiender som blixtsnabbt rör sig i dimman.
En skrämmande och spännande kortroman som visserligen kanske inte tillhör Kings bästa, men den är jäkligt bra ändå. Jag läste den efter att jag sett filmen och då jag är lite sadistisk så gillade jag filmens slut bättre. Både den här och boken Signal slutar lite vagt, vilket är trist, men allt som leder upp till det är nagelbitande bra. 
Elizabeth Chandler är en av mina favoritförfattare för hennes underbara sätt att skriva och för att alla hennes böcker är så spännande och man kan bara inte lägga ifrån sig boken utan måste få veta vad som kommer hända med bokens huvudpersoner. Den här är inget undantag, den är lättläst, rolig och spännande. En jättebra bok, läs den! 
Jag blev smått besviken på Mias bok. Den första delen med krönikor är stundtals rolig, gripande och intressant men den andra delen som består av blogginlägg är riktigt seg och känns inte alls kul att läsa. Jag hade inte läst hennes blogg kan jag säga direkt. Hade hoppats att få något mer, kanske något roligare, lättsammare, snuskigare. Men jag förstår att det är inte riktigt sån Mia är. Man kan ju inte vara sån hela tiden. Det är ju inte jag heller - även om jag är just ganska snuskig, lättsam och rolig till vardags... Hade det varit mer krönikor och mindre blogg så skulle jag nog tyckt bättre om boken. 


Inte alls lika spännande som de andra böckerna, men självklart en viktig del i Bella och Edwards historia. Trots att han är lite för på så tycker jag verkligen synd om Jacob i den här boken, men han är inte den enda olyckliga varulven i den här berättelsen. Varulvshistorien är en av höjdpunkterna i Eclipse, men jag gillar att man får veta mer om vampyrernas bakgrunder också. 
En bok för yngre ungdomar med en historia som känns lite vuxnare än sådana här böcker brukar ha. Tyvärr så är sättet den är skriven på alldeles för enkelt vilket gjorde att jag tröttnade ganska fort. 
Boken är skriven på ett mycket speciellt sätt. För det första är den indelad i många korta kapitel som automatiskt ger resultatet att man vill fortsätta läsa och komma vidare i boken. Det gör det säkert också lättare för en oerfaren läsare att ta sig igenom boken. För det andra är den skriven i både första och tredje person, de kapitlen där Juha är ung är skrivna i tredje person och de nutida kapitlen där Juha är vuxen är skrivna i jag form. På det här viset gör det att boken får en mycket personlig prägel och man får känslan av att den är skriven direkt till dig.
Trots allt detta så skulle jag inte ge boken mer än 3/10 i betyg eftersom jag tycker boken var oerhört negativ och jag tycker inte det är särskilt kul att läsa om någons olyckliga barndom. När jag väljer att läsa en bok så läser jag den för att få en positiv upplevelse och vara glad när boken är slut, kanske fantisera om jag var en karaktär i boken och vad jag skulle göra då, men den här boken var sorglig och det är inte uppåtlyftande precis.
Slutsatsen är dock att boken var bra skriven men jag gillade den inte. - Del av en recension jag skrev på högstadiet. 


Den sista boken i serien och det känns ganska bra att den är slut. På tok för lång om ni frågar mig, så långt att man hann tröttna på Mia och hennes små problem. Jag gillade den här boken, den är skriven på precis samma sätt som de andra och det skulle vara kul att se en stor samlingsvolym med alla 10 böcker - det är nog bäst att läsa alla på en gång, för man glömmer bort vissa bitar annars.
Det jag gillar med Meg Cabot är sättet hon skriver dialoger på och det är på tok för lite sånt, jag vill inte läsa om karaktärerna eller vad de tänker och ser utan jag vill höra vad de säger till varandra. Tyvärr så fokuserar Cabot mest på dagbokskrivandet i den här serien, men det finns en del brev, IM-meddelanden och sånt som hon är bäst på. Jag hade givetvis mycket att önska i och med denna avslutande bok, men allt som allt är det här en okej bokserie och ett mer än godkänt slut. 
Jag har läst både de svenska och engelska böckerna, men jag måste helt enkelt säga att böcker alltid är bättre på orginalspråket. Jag äger de böcker som ges ut i England och jag älskar Pan Macmillans pocket böcker, så mysiga - fast nu när bytt ut de fina omslagen så är de amerikanska mycket snyggare. Själva boken är väldigt bra och är raka motsatsen till filmen med Anne Hathaway i huvudrollen som Mia. Alla böckrna är i samma stil och är lika bra. 
Den här är nog den bästa av de som hittils har kommit ut, den är roligast att läsa och svårast att lägga ifrån sig. Det enda negativa jag kan säga om den här boken är att allt går så långsamt. Visst att det är en dagbok, men tiden i boken går nästan för långsamt för mig. Den här boken täcker ungefär en månad av Mias liv, vilket är ganska lite för en bok om ni frågar mig. Varför inte skriva mindre, tjockare böcker istället? 
Den här boken var lite sämre än den första, men den kommer inte långt efter tack vare den trevliga humorn och de roliga karaktärerna som återkommer. 
Bok fyra var inte lika bra som de andra, men eftersom den är en fortsättning på de tidigare böckerna så gillar jag den ändå. 
Som vanligt jätterolig, även om jag tycker att själva prom-delen är ganska larvig (och den tar upp en stor del av boken). Trots det så märks det nästan inte eftersom Meg skriver så roligt och den aldrig är jobbig att läsa. 
Det Mia har stora problem med den här gången är Michael och sex, Lilly och hennes farmors lilla projekt tillsammans och hennes nya lillebror Rocky som hon är väldigt överbeskyddande över. Vad jag är mindre förtjust i är att det är för mycket om och med skolan i böckerna. Mindre skola och mer ovanliga och komplicerade problem skulle göra böckerna ännu bättre. Jag sträckläser alla Meg Cabots böcker men tycker alltid att de är för korta, den här var ganska lagom lång ändå. 
Hilarious! Lika tokig som vanligt, men Mia börjar verka rätt så virrig och tjatig. Trots det så är boken väldigt bra skriven och jag skrattade högt åt vissa bitar, som helt enkelt var just hilarious. 
Jag tycker att serien har tappat stinget. Mia känns numera rätt ofta ganska jobbig och tjatig - vilket gör att man lätt lägger ifrån sig boken och inte tar upp den igen på ett bra tag. 
Det blir tydligen bättre nu mot slutet av serien. Bara en bok kvar. Mia är fortfarande rätt så tjatig och helt fixerad vid värdsliga ting. Prinsesslektionerna är som vanligt jobbiga och hennes bästa vän gör allt för att motarbeta henne. Helt okej bok. 
Den här gången är huvudpersonen en serietecknare, så Cabots text är kryddad med små söta illustrationer av Wondercat-kissen i matchade situationer. Boken, som är fristående del nummer tre, är som de två andra, riktigt rolig och romantisk. Jane är lika tokig som de andra huvudpersonerna och boken är aldrig tråkig. 
Ännu en bok jag lånat på bibliotek istället för att slösa pengar på böcker jag inte är hundra på att jag kommer att tycka om. Skönt att jag inte köpte den för jag tyckte att den var ganska medelmåttig, i stil med Twilight, Vampire Diaries och Frost fast sämre i vissa avseenden. Karaktärerna känns gamla och uttjatade, det hjälper inte att göra om deras historia lite och ge dem nya intressen, det är fortfarande samma tjej och kille som måste stå emot mörka krafter för att få vara tillsammans. Nej, nu börjar det bli tråkigt. Jag kommer nog att läsa uppföljaren, men det blir till att låna på bibliotek ännu en gång för de här böckerna platsar inte in i min bokhylla. 
Lätt att läsa och några karakärer som man lätt kan tycka om, men det är allt. Jag tycker inte att själva berättelsen är intressant. Det är samma gamla tjat som vanligt, ingen originalitet alls. Änglar, demoner, vampyrer. Det är inte längre lika kul om man inte kan komma på en riktigt udda historia, men jag gillade att läsa Fallen ängel. Det är lättsmällt underhållning för stunden. 
Jag brukar inte läsa deckare eller thrillers då de helt enkelt inte intresserar mig, men i och med att jag deltog i Pocket & Prassel så fick jag hem den här boken. Den passade mig verkligen perfekt! Nagelbitande spännande och jag gillar hur rutten "förövaren" är. Det är kanske inte den mest realistiska boken jag läst, men jag har knappast läst något liknande tidigare. 
Fastnade för karaktärerna och miljöbeskrivningarna som var riktigt bra.
Man levde sig verkligen in i handlingen. Att man kan skriva en bok om en tavla och få det att bli så här pass bra är överraskande. Att jag hade sett filmen innan jag läste boken gjorde den mycket bättre. 
Det står på bokens baksida att berättelsen är oväntat ljus och humoristisk, jag måste ha missat dom bitarna då eftersom jag tyckte boken var väldigt deprimerande. Det är faktiskt på grund av det som den får så högt betyg. Kanske lite konstigt: den var riktigt bra, men jag gillade den inte. Jag tycker oftast inte att böcker är bra om jag inte gillar dom, det här är ett undantag. 


Andra boken i Millenium-serien är inte alls lika seg i början som Män som hatar kvinnor. Man kastas in i berättelsen direkt och det är svårt att sluta när man väl har börjat läsa. Man blir långt ifrån besviken om man har höga förväntingar från den första boken. Flickan som lekte med elden är väldigt detaljerad och gillar man information - som jag, så blir det aldrig tråkigt. Spännande historia med en cliffhanger på slutet - jobbigt att vänta på den sista boken. 
Jag föredrar Sagan om Valhalla-trilogin. Jag är inte så förtjust i arkeologer och utgrävningar eller att den utspelar sig i nutida Sverige. Ganska trist faktiskt. Det jag gillar med Fördömd är bitarna från 912 A.D. och mytologi och hemska varelser är alltid intressanta. Det tog ett tag innan jag kom in i boken dock (antagligen pga arkeologerna i början), men slutet var riktigt bra och det är tråkigt att det inte blir några fler böcker av Johanne. Fast man vet ju aldrig egentligen. 
Äntligen börjar det hända en massa och även om den här boken är en transportsträcka till den avslutande, tredje delen så är den bra spännande. Man vet inte hur det kommer sluta eller på vem man ska hålla på av de grupperingar som finns.
Gillar verkligen karaktärerna i boken även fast det blir lite för många avstickare ibland.
Känner inte att det finns så mycket mer att säga om den här boken. 


Alldeles för kort, men riktigt bra - man kan lätt känna igen sig. Bilderna är unika och riktigt fina. En klar bok att läsa och att ge bort i present. 


Trevlig liten bok, jag gillar sånt här men det känns alltid som att det är för lite. Jag vill läsa mer! 
Jag kände på mig att den här boken var något överskattad och gick därför och lånade den på biblioteket istället för att köpa den. Jag fastnade för historien. Har alltid varit aningen mer förtjust i varulvar än vampyrer så i det avseendet så gillade jag boken. Men trots att den var lättläst och svår att lägga ifrån sig så kändes berättandet ganska hackigt.
Sättet den var skriven på var inte långt ifrån självklart. När jag ville höra mer från Grace så fick jag ett Sam-kapitel och tvärtom. Det var det genomgående temat i boken bortsett från vargarna - massor med ointressant information och väldigt lite av det man verkligen ville läsa om. På tok för lite passion (och då var det ändå en hel del i boken - för lite för min smak i alla fall.) Ganska bra bok ändå, fast jag tyckte inte att den var speciellt sorglig. 


Tally är en av de mest anonyma huvudpersonerna jag läst om. Man bryr sig mer om de andra karaktärerna än om henne, fast trots det så är det här en riktigt bra bok som tar upp ett väsentligt ämne även om det utspelar sig i en alternativ framtid. Ska blir riktigt roligt att så läsa den spännande fortsättningen och hoppas att man i den lär känna Tally och börjar bry sig om henne. 
Den här boken gillade jag, mest på grund av att den är så lik andra böcker jag gillar. Jag älskar den här sortens dialoger mellan karaktärerna i boken, men de var alldeles för få och en del av de långa, ointressanta delarna skulle den kunnat vara utan. Själva karaktärerna i boken är för mig helt galna och fick mig att undra 'finns det verkligen såna här personer på riktigt?' Funny Valentine är kanske inte världens bästa bok, men den var ganska rolig i alla fall. 
Sista bladet är vänt och ännu en bra bok är avslutad. Det började med att jag läste en kort text om boken och bestämde mig för att det här var en bok värd att läsa, men inte att köpa. Så efter ett besök till biblioteket kunde jag börja min resa tillsammans med den icke namngivna huvudpersonen. Det började trögt. Trots att jag gillar att läsa om läskiga händelser, död och lidande så var bokens inledande kapitel ganska jobbiga att läsa. Beskrivningar och manliga huvudpersoner med mörka förflutna som haft många sexpartners är något jag är riktigt less på, så redan här höll jag på att vackla till och släppa boken. Som tur är höll jag fast och när Marianne Engel kom in i bilden och började berätta sina historier så fastade jag.
Mitt i boken så tvingas jag dock lämna tillbaka den till biblioteket då någon reserverat den, men jag bestämde mig då för att köpa boken på engelska istället och det är jag glad för. Den är mycket lättare att ta till sig på originalspråket och framförallt mer spännande att läsa.
Det förflutna (om man tror på den biten) och nutid vävs ihop på ett spännande sätt - även om det blir lite flummigt till och från, men det är just historierna som jag fattade tycke för. Marianne och gargoylerna samt de flesta nutida karaktärerna finner jag ganska tråkiga. Så till skillnad från de flesta som läst den här boken (har läst en del recensioner) så tycker jag precis tvärtom. Jag hade gärna hört mer historier - oavsett om de har betydelse för handlingen eller ej, och gärna hoppat över en del av den komplicerade och smått irriterande nutida kärlekshistorien mellan huvudpersonen och Marianne. Slutet på boken kom verkligen som en överraskning och även om jag gillade de sista sidorna så tycker jag att slutet gjorde hela boken lite väl vemodig. Den slutade precis som alla historierna Marianne berättade och jag som hade hoppats på att det skulle bli lite annorlunda som omväxling... Men trots allt det så rekommenderar jag verkligen boken. Jag tror att det här är en av få böcker jag skulle kunna tänka mig att läsa om och det är ett bra betyg. 
Blev fast när jag läste den här boken för många, många år sedan. Extremt rolig och man kan aldrig få för mycket av killar, kyssar och katter. Har även sett filmen som är baserad på böckerna och den är ganska bra den också. 
Georgia fortsätter att vara sitt gamla galna jag och klantar till det och oroar sig för allt som vanligt. Väldigt svårt att lägga ifrån sig boken. 
Den här boken var riktigt bra, men det saknades något. Är nästan beredd att säga att det blir lite tjatigt med Georgia och Sexguden. Fast det är förstås riktigt roligt ändå. 
Riktigt roliga böcker. Svårt att slita sig och jag skrattade många gånger åt Georgia och hennes udda problem. Är ganska trött på franskan dock. 
Det här är riktigt bra ungdomsböcker. I just den här boken så träffar Georgia snyggingen Masimo som gör hennes liv ännu mer komplicerat än det redan var. Lättlästa och komiska vilket gör att den funkar bra även för äldre tjejer. 
Nu ska Georgia till USA och väl där så försöker hon leta upp Masimo, vilket går sådär. Att hon är knäpp är svårt att missa, men det gör det hela så roligt. Ärligt talat har böckerna blivit lite sämre sen Georgi började hoppa mellan killar och det är inte så kul att läsa om hur hon inte kan bestämma sig. 
Själv hoppas jag på att Masimo skrivs ut ur bokserien, för han är den tråkigaste killen hittils. Svårt att inte vilja läsa vidare för att få reda på hur det hela ska sluta. 
Mma Ramotswes detektivarbeten är lika spännande varje gång, hon är smart och ser oftast det som andra inte ser. Hon drar sanning ut ur folk på sitt eget speciella sätt. Det känns nästan som om man skulle vilja åka till Afrika någon gång, fast man vet att det aldrig kommer hända. 
Jag hade hört talas om böckerna ett tag och även fast det inte verkade som om det var min typ av böcker så skaffade jag alla pockets på rean förra året. När jag nu läst ut hela första boken så vet jag inte riktigt vad jag ska tycka. Jag hatar som sagt böcker fulla av beskrivningar och lite handling och den här var full av trista återgivningar om gräs, flinta och djurhudar. Den skulle enkelt ha kunnat reducerats till en 120 sidors bok som jag verkligen hade gillat. Kommer förmodligen läsa klart alla böckerna ändå, men det blir nog inte alltför snart. 
Jag hade verkligen inte förväntat mig att jag skulle tycka så pass bra om boken att jag skulle läsa ut den på två dagar. Det är verkligen en feel-good bok och trots att den skildrar efterkrigstiden i England så är den både rolig, spännande, tragisk och romantisk. Extremt lättläst och kvick bok - så man blir besviken äver att den "bara" är på 300 sidor. Trots att man vet att breven är skrivna av samma person så inbillar man sig själv att det verkligen är alla de olika och underbara karaktärerna som har skrivit till varandra. En bok som berör och samtidigt kan få en att skratta är svårt att hitta, så jag är glad att jag valde att läsa Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap. 
Jag har dragit mig för att läsa de här böckerna då de klassas som barnböcker, men det var helt onödigt, det här är en lättläst "grottbjörnens folk" som alla kan läsa. Den är skriven på ett sätt som inte är för lätt eller för svårt att ta till sig. Huvudpersonen är ung men i och med att boken är skriven av en kvinna så har han fått en mer komplex personlighet med mjuka sidor - vilket påminner om J.K. Rowling och hennes Harry. Själva historien är bra och spännande men inte unik. Det känns som om jag har läst det här förut. Slutet lämnade dock mycket att önska, det var inte tillräckligt spänannde och det hade varit mer passande att slänga in en riktig cliffhanger så att man skulle bli besatt av att få läsa nästa bok. Svår att lägga ifrån sig och en garanterad streckläsnings bok. Rekommenderas varmt. 
Inte riktigt lika bra som Låt den rätte... men väl värd tiden det tog att läsa den. Det känds lite tjatigt med alla förvirrade människor som sprang runt som skållade hönor och inte visste vad dom skulle göra av de döda. Jag hade föredragit lite mer komiska situationer och trots att det fanns med väldigt detaljrika beskrivningar så blev jag långt i från äcklad - vilket döda, ruttnande människor borde få mig att känna. 
Det här var förstås den första boken jag läste i Harry Potter serien.
När jag betygsatte den här boken första gången så hade jag läst de andra och i jämförelse med dem är den här boken rätt tråkig och det händer inte så mycket.
Harry är ganska barnslig, men det är ett ganska bra att huvudpersonen vet lika lite om trollkarlsvärlden som läsarna.
Själva "monstret" i den här boken är inte särskilt intressant och det gör att jag bara läst om den en gång.
Ska kanske säga att jag har alla Harry Potter ljudböcker också. 
Det här är den bästa hittils av de fyra jag har läst. Alla böckerna är mycket spännande men i den här händer det något nytt och oväntat hela tiden. Joanne får med mycket humor, kärlek och spänning i boken och det är kombinationen av dessa som gör boken så himla bra.
Monsterögat Moody är inte någon favorit, men han gör sitt jobb ganska bra... Det är kul att man fick veta lite mer om andra länders trollkarlsskolor och Rita Skeeter är en rolig karaktär. Att man får se mer av Lord Voldemort gör såklart boken till en stor favorit - har läst om den flera gånger. 
Jag borde kanske inte skriva det här, men 'Vad var det jag sa?!' Det mesta som hände i boken hade jag redan räknat ut utifrån de andra sex böckerna, men visst blev jag överaskad av alla dödsfall och slutet var kanske inte precis som jag hade trott. Utan att avslöja för mycket så var det enda jag var riktigt besviken över, det sista 'kapitlet' eller snarare epilogen - som bara var ett par sidor lång. Man fick inte veta om vad som hände med alla karaktärerna utan det var mer som första kapitlet i en ny bok, som aldrig kommer skrivas. 
I och med att min absoluta favoritkaraktär presenteras i den här boken så börjar serien bli riktigt spännande. Min favorit är som du kanske redan förstått - Sirius Black.
Dementorerna är inte särskilt spännande monster, men de fungerade bra i den här boken i alla fall. Min favoritlärare hittils (förutom Snape) - Remus Lupin är också med och hjälper Harry så gott han kan. Harry är inte den smartaste personen i böckerna, men det tar Hermione igen. 
Helt klart den bästa av de fem som givits ut hittills - det som gör det så himla bra är att man inte bryr sig så mycket längre om beskrivningarna av omgivningen osv är för långa. Det är svårt att komma på saker man gillar i boken utan att avslöja allt för mycket.
Jag gillar helt enkelt allt i boken - fast den var nog lite bättre på engelska (som jag läste först). Trots att det går illa för min favorit så är det här den bästa Harry Potter boken hittills. 
Till skillnad från bok 5 så gav den här boken mig inte samma lust till att läsa vidare efter varje kapitel var slut. Det kan bero på att min favoritkaraktär Sirius Black inte är med längre eller att jag aldrig gillat Harry som 'person', men hur kommer det sig då att jag älskar de tidigare böckerna men inte känner likadant för den här...?
Sen tycker jag som många andra... att den här boken känns mer som 'del 1 av 2' än de andra böckerna. Vilket självklart är ett minus, men som tur är så väger det positiva med boken (bland annat att det är just del 6 i Harry Potter serien - går inte att bara hoppa över den precis) över de många negativa sidorna. Det finns väldigt många karaktärer i Harry Potter böckerna som jag inte gillar och i just den här boken fick oturligt nog de flesta av dom alldeles för stor plats. 
Det var inte förrän jag läst andra boken som jag började fastna i Harry Potter-träsket. Jag tycker att det bästa med Harry Potter-böckerna är att varje bok följer ett år av Harrys liv, han och de andra karaktärerna åldras och blir på det viset mer verklig.
Jag vet inte om det hade med den oerhört jobbiga husalfen Dobby eller den larvigaste läraren hittils - Gyllenroy Lockman, men den var absolut mer spännande än den första. Fler hemligheter som avslöjas, intressantare monster och Harry är inte lika feg längre. 
Första gången jag läste boken så var det på engelska och då var den ganska okej. Men när jag nu läst den en andra gång, på svenska, så var den rätt så trist och intetsägande. Huvudpersonen Mary är tråkig och omöjlig att identifiera sig med. Att den är skriven som dagboksanteckningar gör den inte bättre, tyvärr. 

Fan vad jag gillar de här böckerna! Heather är en huvudperson som är otroligt lätt att tycka om. Männen i hennes liv gör allting extra komiskt - även om det blir problematiskt för Heather själv. En riktigt spännande bok med en underbar - normalstor, tjej i centrum. Det kan inte bli bättre än så. "Size 14 is not fat either" är som sagt en mycket bättre titel. Skäms på er svenska översättare! 
Sorgligt nog den sista boken i serien om en av mina favoriter, Heather Wells. Den här boken var beroendeframkallande och lästes ut på en dag. Den var riktigt rolig och det är så otroligt lätt att identifiera sig med Heather - om man bortser från hela mordmysteriebiten. Slutet var perfekt och jag skulle verkligen inte ha något emot en fortsättning, Meg! 


Den är precis lika bra som de tidigare två böckerna i Castle-serien. Diana skriver extremt bra och trots att böckerna kan se ut att rikta sig till barn så är de även för oss "vuxna" också. De här är mina absoluta favoriter i fantasy-genren. 
Svensk titel: Det levande slottet
Howl's Moving Castle är inte alls som anime-filmen! Boken är mycket bättre! Det trodde jag aldrig. Inte fanns det väl med i filmen att Howl egentligen heter Howell och kommer från Wales? Eller att Sophie hade två systrar, en av vilken Howls assistent Michael (inte Mark eller Marker) håller av. Mer story och mer helt enkelt. Ett tips är i alla fall att alltid se filmen först och sen läsa boken/mangan. Då blir man inte lika besviken som om man gör tvärtom och ser alla fel eller olikheter med boken/mangan. Jag fastnade redan efter första kapitlet och boken är både rolig och spännande, med all magi, häxor och kungar. 


Jag hade höga förväntningar om den här boken, men trodde samtidigt att jag nog inte skulle tycka om den då så pass många hyllat den. Men där hade jag fel. Jag tyckte att den var riktigt bra. Inte den bästa jag läst, men fruktansvärt underhållande och lättläst trots en massa beskrivningar och historiska "fakta" (jag avskyr historia med undantag av den engelska.) Den är skriven på ungefär samma sätt som jag försöker skriva i min blogg och när jag pratar, lite komiskt, naivt men samtidigt smart.
Jag gillar karaktärerna i boken - gör man inte det så kan man lika gärna läsa en annan bok, det är Allan som gör boken. Gillar man inte heller att läsa om en person som klarar sig ur det mesta, på bästa tänkbara sätt och samtidigt får tag på en jäkla massa pengar så är det här ingen bok för dig heller. Det var dock inga stora skratt för min del, men nog fnissade jag åt Den sköna och åt alla osannolika händelser innehållandes vapen och dynamit. Så det är bara att säga tack för den trevliga läsningen, Jonasson och Ango - som jag fick boken av. 


En av mina favoritfilmer är japanska Battle Royale så det är inte konstigt att jag förälskade mig i Hungerspelen. Den hade fått en klar femma om det inte var så att boken kändes halvfärdig och hade ett alltför abrupt cliffhanger-slut. Det kommer att blir svårt att vänta ända till Oktober på att få reda på fortsättningen i del 2: Fatta Eld. 


En precis lika beroendeframkallande sträckläsningsbok som den första. Tar vid där Hungerspelen slutade och spänningen byggs upp till avslöjandet om det kommande hungerspelet. Trots att jag kan identifiera mig med Katniss så förstår jag mig inte på henne när det kommer till Gale och Peeta - Peeta är helt klart min favorit. Det finns precis lika många nya intressanta karaktärer i den här boken som det är svårt att inte tycka om - trots att man vet att de kanske inte kommer överleva till nästa bok. Precis som bok ett så slutar Fatta eld med en cliffhanger, vilket är det enda som sänker betyget för mig. Kommer verkligen bli svårt att vänta tills nästa år med att läsa den sista(?) i trilogin om Katniss och Hungerspelen. 
Väldigt komisk och trevlig bok att läsa som helt vänder uppochner på den klassiska gamla sagan. Jag gillade alla vändningar och referenserna till gamla författare, böcker, filmer och annat zombie-relaterat. Det jag tyckte mindre om var bristen på kapitel (var det så i Dickens bok? Den har jag nämligen inte läst) Bilderna var väldigt fina också även om jag gärna hade sett fler. 
Ganska långtråkig från början, men den tar snart fart och allt kommer på en gång. Väldigt spännande trots att det inte längre handlar så myckt om kristendom och historia. Ganska skönt att Robert Langdon inte är med för en gångs skull, har blivit ganska trött på hans sätt att vara i böckerna. Istället får vi äntligen lära känna en kvinna i huvudrollen. Ubåtar, hajar, is och jakt på sanningen. Vad mer kan man begära av en thriller?! 
En historisk roman med övernaturliga inslag! Trots en del trista bitar så älskade jag den här boken. Det är Hannah som gör den läsvärd. Jag har inte läst den första boken i den här bokserien, men det behövde jag inte för att uppskatta innehållet i den här "uppföljaren". Rekommenderas verkligen, synd att boken som kom efter det här inte alls var lika bra. 
I häxjaktens skugga är den hittils sämsta av Sarah Singletons böcker som jag har läst. Den första halvan var så utdragen och ointressant att jag funderade på att inte läsa klart. Men när man väl kom fram till delarna med övernaturkligt inslag så tog det fart. Slutet var helt okej, men jag blev aldrig riktigt förtjust i bokens huvudpersoner och dom bästa delarna var för korta. Så trots att jag gillar sättet den är skriven på och andra halvan av boken så är det här är en bok man lika gärna kan hoppa över. 
En av mina favoritböcker! Verklighetsbaserade böcker - eller dagböcker - har jag alltid tyckt om. Om den vekligen är äkta spelar inte så stor roll egentligen. Jag levde mig verkligen in i den här boken och man blir rörd av Idilias äventyr och hennes hemska öde. Ifall du älskar att läsa så får du inte glömma att läsa den här! 
Betydligt bättre och intressantare än Tithe, men jag gillar fortfarande inte Kaye. Tur att Corny fortfarande är med och förgyller tillvaron i den här boken. Kul att flera personer från Valiant är med på slutet fast det känns trist att det här är sista boken. Ett sådär slut på serien. 
En underhållande och trivsam bok som säkert tappar lite av sin charm om man inte har läst Jane Austen böcker - eller sett filmerna baserade på dessa. Personligen så tycker jag att den var enkel att läsa, men den hade inget som får mig att minnas handlingen särskilt väl. 
Trevlig samling av historier om starka kvinnor. Min favorit är nog just den om Jätten dotter som pinsamt nog påminner om mig själv. 
Jag läste den här boken för några år sedan på engelska och jag kommer ihåg att jag tyckte om den riktigt mycket. Som den extremt klumpiga person jag är så är det kanske inte så konstigt. Jag gillar verkligen Meg Cabots övernaturliga böcker (bortsett från Avalon High) och jag hoppas att det blir fler sådana i fortsättningen. Hoppas att den svenska översättningen är bra och lika beroendeframkallande som originalet. Rekommenderas. 
Inte alls lika intressant och bra som I drottningens närhet. karaktären Elizabeth är ganska tråkig och så fort hon och Robert är tillsammans så känns det inte rätt. Det var en sorglig och jobbig bok att läsa - kändes riktigt långsam och seg. 
Varulven av Gabriel Hernandez tyckte jag om men den var ganska förutsägbar.
Fågelskrämmorna av Greg Ruth tyckte jag inte om. Stilen är okej men ganska spretig. Storyn är tråkig också.
Den Mystiska Snömannen av Scott Morse var sådär, storyn var söt men jag gillade inte stilen. Kändes för mycket som en tecknad serie på Nickelodeon vilket är ganska uttjatat. 
Trädgårdstomtarna anfaller av Dean Haspiel har jag läst och jag kommer inte ihåg att den var så här trist och händelselös. Stilen är dock helt okej.
Kyrkogården av Ted Naifeh är min favorit. Själva storyn är ganska larvig men jag gillar verkligen hans stil. Death Jr är också en av mina favoriter.
Det fasansfulla lägret av Kyle Baker är en konstig historia, inte särskilt läskig eller bra men teckningarna är roliga.

Den första serien En dag i Monsterparken av Jill Thompson var väldigt upprepande och inte alls särskilt bra. Teckningarna var ganska tråkiga och berättelsen var långt ifrån läskig,
Den andra, Studio Chock av Jamie Tolagson var bättre. Jag gillade stilen och storyn.
Den sista, Djupets hemlighet av Amy Kim Ganter tyckte jag nog bäst om stilmässigt - men så ritar Amy Kim manga också. Själva storyn var kanske inte den bästa men den var småtrevlig. 
Ganska trög jämfört med Cabots andra ungdomsböcker och huvudpersonen är inte alls lika lätt att ta till sig. Och det är konstigt då Katie älskar kameror precis som jag och är precis lika galen i killar... Hela tävlingen känns ointressant och likaså Katies jobb. Det enda som är kul är bitarna när Katie och Tommy är tillsammans och de är ganska få. Det som fick mig att läsa klart var Cabots trevliga dialoger, karaktärerna emellan. Kunde annars ha hoppat över den här boken. 
En söt, men samtidigt spännande historia. Förvånansvärt bra bok som var extremt lättläst och fängslande. Rolig att läsa. 


Jag gillade verkligen den här boken och läste ut den på någon dag. Personerna i boken är unika och älskvärda, för det existerar inga riktigt onda människor i Skrotlycka. Egoistiska måhända men inte rakt igenom onda. Slutet passade bra in trots att det känds lite väl vemodigt för min smak. 
En besvikelse. Bokens huvudkaraktärer är ganska bleka och jag bryr mig inte om dem lika mycket som jag borde. Tyckte helt klart bättre om den andra kärlekshistorian i boken. Mordgåtan var inte heller den särskilt spännande. DEt byggdes aldrig upp mot slutet utan man fick reda på allt i de sista kapitlen - om man inte lyckades lista ut vem det var redan i början som jag. Jag gillade dock platserna boken utspelade sig på. 


Första biten av boken kändes lite långtråkig, men så fort Hanna träffar Arild så börjar det bli spännande och jag älskade verkligen sen här boken. Handlingen är småmysig, trevlig och sorglig. En av få böcker jag kan tänka mig att läsa om - flera gånger. 
Jag älskar såna här små spökhistorieböcker och det är ännu bättre med japanska. Har redan fått en dos av japanska spökhistorier i en del manga- och animeserier. Vissa av historierna i boken är riktigt sorgliga - som den med fåglarna. Andra är ganska läskiga. Rekommenderas verkligen. 


En tragikomisk berättelse som jag verkligen gillade. Man får läsa mellan raderna för att hitta något mer, något starkare. Rekommenderas varmt. 
Som vanligt hade jag inte särskilt höga förväntningar - det är trots allt en svensk bok, av en svensk författare - trots att den skulle innehålla vampyrer. Jag har också varit ett "Kalla Kårar"-fan och det här var mycket bättre. Kanske beror det på att jag hunnit bli tio år äldre sen dess eller att den här boken inte är skriven för just barn och handlingen utspelar sig inte långt ifrån där jag bor. Fängslande är den i alla fall. Trots en del saker jag aldrig läst om i en bok om vampyrer - och jag har läst många. 


Lina är raka motsatsen till mig när jag var 15, hon gör allt som jag valde att inte göra. Är jävligt dum och jag gillar inte såna personer. Men boken var riktigt bra. Skönt skriven och väldigt lättläst.
Jag tyckte väldigt mycket om slutet på boken, men jag önskar att jag inte hade läst Linas kvällsbok 2 för i uppföljaren så får man veta att allt i den här boken var meningslöst och Lina börjar om på ruta ett när hon börjar på ny skola. Riktigt dåligt sätt att skriva en uppföljare på. 


Jag älskar hur Emma skriver sina ungdomsböcker, men jag avskyr hur den här boken vänder upp och ner på det jag tyckte om i den första boken, slutet. Det kändes så tråkigt att när Lina äntligen fick ordning på sig själv så ska hon gå och bryta ner allt genom att gå och kära ner sig i en klassisk bad boy (så uttjatat och tråkigt att alla tjejer i böcker ska fastna för såna.) Så trots att jag gillar boken så avskyr jag den på samma gång. Man kan gott läsa Linas Kvällsbok och hoppa över den här deprimerande uppföljaren. 
Ljusglimtarna tar med både Ellie och Danny på en spännande resa in i en magisk värld.
Väldigt spännande ungdomsbok med inslag av fantasy. Drakar och skogsväsen i en historia tillsammans med kidnappning och mysterier i en annan. Jag trodde inte att den skulle vara så bra som den var, synd bara att det inte fler kan läsa den - böckerna från TL-klubben kan man nämligen inte köpa i affärerna. 


Det är sorgligt att det här var sista boken om Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist, men det blev ett ordentligt slut som tag och lov saknar en av de där halvhjärtade cliffhangersluten som aldrig får en upplösning. Man rycks snabbt in i boken tack vare Larssons effektiva författarstil och många av beskrivingarna är som vanligt väldigt fängslande. En del långa och sega förklaringar som var lite väl omständiga kunde jag dock varit utan. I slutet vävs historien ihop på ett bra sätt. Fast jag är fortfarande tvivlande till Blomkvists dragkraft för kvinnor och det gör att jag avskyr karaktärer och hans "patetiska sexäventyr" är och förblir skrattretande. 


Nja, jag vet inte om jag tyckte lika bra om den här som Askungens syster. Fittflickan var dock riktigt bra. Gillar Joannas stil även om jag skulle vilja se mer text till bilderna. Mer att läsa och förundras över. 
Jag skulle förmodligen tröttnat om jag läst boken, men när jag nu lyssnade på cd-skivorna så var det enkelt att bara slänga på en skiva en timme innan man skulle sova. De första... 9? skivorna var oerhört långsamma och tröga, men sen tog det fart och boken blev riktigt spännande. Åverraskande var dock att jag inte hade något emot att Reine Brynolfsson läste - jag har alltid tyckt att hans röst varit lite jobbig att lyssna på i diverse filmer. Jag har några problem med boken som kanske inte egentligen är några problem. Jag gillar inte "Kalle" Blomkvist och hans kvinnor - det är inte kul att läsa om folk som går igenom hela "rollistan" när det gäller sex i både böcker och filmer. Sen är Salanders rollfigur ganska konstig och inte på det positiva sättet. Att hon skulle ha en "släng av Aspergers syndrom" tror jag inte en sekund på. Jag har känt många tjejer med asperger och inte en enda av dom hade något som ens liknar det Salander har. Just nu lyssnar jag på bok nummer 2: Flickan som lekte med elden. 


Jag läser uppenbarligen ut låneböcker fortare än de jag köpt, bra eller dåligt? Hur som haver är det här den första boken jag läst av Curtis Sittenfeld - som jag ärligt talat trodde var en man ända till jag såg bilden på baksidan. Blev lite besviken ärligt talat. Men jag blev ganska besviken på själva boken, hade förväntat mig något annat. Den var bra skriven och hade intressanta karaktärer och historien är spännande. Men slutet... ack slutet. Fy fan vilket uselt slut. Finns säker de som gillar såna slut, men det gör verkligen inte jag. 


Förväntningarna var kanske lite för stora när jag drog med den här tunga tegelstenen till bok, hem från biblioteket. Jag visste att den skulle innehålla vargar, kärlek (mellan två män bland annat), övergrepp och död. Och visst så började boken bra. Den var spännande. Men spänningen dog efter alla korta kapitel fyllda med i princip ingenting annat än just utfyllnad. Handlingen kunde lätt ha fått plats i en tredjedel så lång bok utan alla trista beskrivningar och tjat fram och tillbaka. När väl boken började nå sitt slut så fanns med en del trådar kvar att lösa men inte då. Den slutar abrupt mitt i när det börjar bli intressant. Sånt har jag aldrig tyckt om, speciellt inte om man inte vet att det ska komma en uppföljare inom kort. Jag har i alla fall ingen lust att vänta på den här fortsättningen. Speciellt inte om det kommer bli en till bok på 600-sidor. 
Den här hundrafemton sidor långa grafiska novellen var jag osäker på innan jag valde den tillsammans med min prenumeration på Utopi, men när jag väl började läsa så fastnade jag för den unika historien och de jävligt snygga bilderna. Påminner lite i stilen om en serie jag gillade när jag var liten, det var konstigare versioner av berättelser ut Tusen och en Natt. Minst lika bra som den här. Kul med en serie med katter, där katterna inte tar över helt utan Mara får behålla sin huvudroll. Katterna är för övrigt riktigt intressanta karaktärer och när alla hundrafemton sidor är utlästa så vill jag bara ha mer. Rekommenderas. 
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den här boken, den var bra helt enkelt. Kanske lite i yttersta laget, men den var ganska rolig och lite spännande - trots att man vet att Colfers böcker inte brukar sluta med att den onda sidan vinner...
Meg är en larvig karaktär och man fattar varför Colfer inte brukar ha många kvinnliga huvudroller i sina böcker. Ganska okej slut även om jag skulle velat ha mer fokus på himlen och helvetet, nu blev det mest "jordliga äventyr". 
Det var riktigt länge sedan jag sträckläste en bok så jag överraskade mig själv med att läsa ut Mer än ögat ser på 2 nätter. Den riktar sig förmodligen till äldre tonåringar med tanke den sexiga stämningen i boken, men är riktigt lättläst. Många tycker tydligen att den påminner om Twilight och jag kan hålla med om att själva dragkampen om den kvinnliga karaktären mellan dödliga och odödliga finns där, men annars så tycker jag att Melissa Marrs oknytts-värld är helt annorlunda i jämförelse. Jag gillade verkligen den här boken, men språket hade kunnat vara bättre och den borde varit längre - jag hade inte haft något emot att veta mer. Fast det kommer minst två böcker till i den här serien så det kommer jag nog få till slut. Rekommenderar den varmt till er som gillar enkel men bra ungdomsfantasy. 
Jag gillar Loren - huvudpersonen i den här boken, bättre än Jane. Fast det är något i den här boken som inte riktigt faller mig i smaken. Jag fastnade inte lika lätt som jag gjorde med The silver Metal Lover och det jag gillade bäst var slutet som bjöd på en ordentlig twist som jag absolut inte kunde förutsäga. Vilket var riktigt roligt. Efter den här boken så är jag kanske inte riktigt lika sugen på att ha en egen robot, men det är fortfarande en facinerande framtidsdröm. 
Jag var bara tvungen att läsa uppföljaren till Molly Moons fantastiska bok om hypnos och tur var väl det, för den här boken är mycket bättre än den första. Man får veta mer om Mollys familj, men att stanna tiden med ögonen är väl lite långsökt egentligen... 
Köpte den för jag gillade omslaget. Jag gillade den, men till och från var den ganska långtråkig. Den var ganska intressant och annorlunda mot vad jag läst tidigare, vändningen mot slutet var överasskande dock. 
Jag blev ganska besviken över att den mestadels utspelade sig i Indien. Personligen tycker jag att Indien är den mest ointressanta platsen på jorden. Själva boken var ganska hattig och hoppade från ställe till ställe så att säga och Molly verkade vara mer korkad än hon varit i tidigare böcker. Det var ganska trist.
Historien var ganska okej, trots att 'Maharadjan av Tid' var en väldigt trist bad guy och rätt korkad han med. Sen måste jag klaga på antalet kapitel! 38 stycken på en 300 sidors bok! Jämför med Harry Potter och fenixordern som hade 38 kapitel på 1000 sidor... I stort sett var boken inte lika bra som 'Stannar tiden' och 'Fantastiska bok om hypnos', men den hade sina stunder - som alla böcker. 


Jag avskyr hela boken. Den känns så meningslös. Dålig story och jag tycker inte om beskrivningen av omgivningen i början av varje kapitel. Jag tyckte inte om hur Steinbeck skrev boken eller någonting alls. Att slösa bort min tid på sånt här känns förjävligt. Även om boken var kort och hade en förståndshandikappad person som en av huvudpersonerna - vilket ibland gör saker och ting lättare att ta till sig, så funkade det inte för mig. Bara sorgligt. 


Min typ av bok helt klart! Halvporrig vampyrromantik med inslag av tantsnusk och odödlig kärlek mitt i all lust och död. Finns mycket negativt att säga om själva översättningen, men fokuserar man på historien och karaktärerna så kan man se förbi den - funderar på att läsa boken på engelska också för att se om den är bättre på originalspråket, fast nu har man säkert fäst sig vid de försvenskade uttrycken. Amanda är arketypen av vad jag vill att en huvudkaraktär ska vara; kvinna, ung, lugn, vanlig, "the one" och har hemliga magiska krafter. Samt en lång blond vampyr/kille som dyrkar marken hon går på. Yay! Så ska det se ut tjejen! Jag avskyr tillgjorda karaktärer och Amanda är så långt man kan komma ifrån tillgjord, hon är udda och ändå helt normal. Kyrian verkar helt klart mumsig, men det brukar den typen vara. Jag gillade själva storyn och har alltid älskat grekisk mytologi så jag ser fram emot att läsa Sherrilyn Kenyons andra böcker om mörkerjägarna - får se om det blir på svenska eller engelska. 


Ännu en bok som jag lätt kunde ta till mig och läsa klart på bara en dag eller två. Jag gillar att Kenyon kör på med samma mall som i den första boken då jag tycker att det fungerar perfekt ihop med jägarna. Hur kan man inte tycka om ett gäng av superheta, odödliga män som kämpar för det goda i världen?! Sunshine är ännu en stark, kvinnlig huvudkaraktär som är extremt lätt att identifiera sig med och trots att twisten i den här boken inte är lika uppenbart magisk så är det ju i sanning det den är. Å
h, vad jag gillar sånt här! När kommer nästa bok ut?! 


Jag måste erkänna att jag är en Jacob-fangirl, vilket är ganska överraskande då jag annars alltid föredrar vampyrer. New Moon är en ganska sorglig bok och trots att jag inte hade något emot att Edward var borta så sörjde jag tillsammans med Bella. Fast att hon skulle vara så tokig trodde jag aldrig. Slutet är fantastiskt bra i den här boken, mycket mera spännande än i den första. 


Beroendeframkallande bok full av åtrå och musik. En Before Sunrise för ungdomar som bara får en att vilja ha mer. Norah som kvinnlig huvudperson är lätt att ta till sig och även Nick verkar vara en skön snubbe som man inte skulle ha något emot att stöta på. Båda har ex och är inga oskulder precis, de snackar en massa om exen och man blir lite svartsjuk till och från - vilket är kul. Att man är så pass inne i boken. När det är slut så blir man besviken. Jag ville följa med och fortsätta resan med det här paret. Nog kunde de ha slängt iväg ett par hundra sidor till... trots detta så var det ett riktigt skönt slut. Om än något otillfredsställande. 
Nicola and the viscount är lite i stil med Pappa Långben, fast på något konstigt sätt mer modern. Den utspelar sig på 1800-talet och handlar om föräldralösa Victoria som är ganska lättlurad när det kommer till snygga män. Såna här böcker passar mig perfekt, så jag la inte ifrån mig boken förrän den var färdigläst. 


Jag gillade Offerrit. Den bjöd på en hel del skrämmande scener som var lätta att visualisera och jag ryckte till en gång när jag läste (jäkligt bra betyg om ni frågar mig...) Trots att det är en svensk bok och att jag annars är ganska negativt inställd till böcker som kretsar kring ledamöter, tjänstemän och poliser. Slutet var dock ganska förutsägbart - eller åtminstone lätt för mig att lista ut i förväg. Karaktärerna tyckte jag om, men det var på tok för många! Skönare att läsa en bok som fokuserar på ett par personer, det blir ett väldigt hattande fram och tillbaka annars. Det här skulle bli en riktigt spännande film kan jag tro. 
Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara mina exakta känslor för den här boken. Den började bra, men kändes lite trög under hela läsningen. Jag tyckte den var ganska spännande, men efter att jag läst ut den så glömde jag nästan direkt vad den hade handlat om och är fortfarande inte så sugen på att fortsätta med de två uppföljarna - fast jag har del två hemma i bokhyllan.Jag gillar dock språket och känslan i boken, fast de övernaturliga delarna i boken känns malplacerade och jag hade nästan föredragit om Bray hade gjort en romantisk mysterieroman av det hela istället. 
En riktigt bra ungdomsbok, men jag vet inte om det är översättningen eller om boken är skriven så men det känns för barnsligt. Huvudpersonen är nästan 15, men känns som mycket yngre - trots det vuxna temat. Själva boken och handlingen är spännande och smått originell (påminner lite om Scott Westerfields Ful-serie dock.) Jag gillade slutet och karaktärerna är intressanta, men jag hade gärna fått se mer dialog mellan dem och att de utvecklades mer genom hela boken istället för att få allt på en gång i de sista 3 kapitlen. Extremt lättläst, så den rekommenderas om man är sugen på något enkelt. 
Damm förlag var vänliga nog att skicka mig ett ex av Överenskommelser, skriven av Simona Ahrnstedt och förväntningarna var inte annat än höga. Bland annat av texten på omslaget: "Sveriges nya Jane Austen!" Det kan jag tyvärr inte hålla med om. För trots att jag älskar Austen och hennes underbara verk så tyckte jag att
Överenskommelser och framförallt Beatrice var snäppet mer underhållande och lättare att identifiera sig med. Ärligt talat blev jag riktigt överrumplad av boken då jag inte har läst en svensk bok på länge vars karaktärer har fått mig helt fast i historien (som med Elisabeth Nemerts böcker) - ofta stör jag mig på namn och annat oviktigt men jag älskade allt i Överenskommelser.
Jag älskar hela "Oskyldig kvinnlig huvudkaraktär i misär, träffar mannen i sina drömmar, det går åt helvete och oskulden är ett minne blott, sen ordnar saker upp sig i slutet" Nu hoppas jag bara att det kommer fler böcker av Ahrnstedt, för så här ska fan-i-mig svenska böcker skrivas! Mer romantik till oss svältfödda. 


Jag har alltid haft svårt för böcker som innehåller kortare noveller, men skräckberättelser har alltid varit undantaget! Jag älskade den första historien och hade gärna läst mer. Men så är jag och kommer alltid att vara ett trollfreak och älska skogar! Hade inte berättelserna varit så korta hade jag gett ett högre betyg för jag gillar verkligen sättet AL skriver på. Sådär vill jag också skriva! Dra in läsarna i mitt egna lilla mörker. Underbart, men kort. Sen fanns det förstås några besrättelser som jag inte alls gillade. Jag vill veta mer helt enkelt. 


Jag försökte tycka om den här boken då min bästa vän verkligen gillade den, men jag tyckte tyvärr tvärtemot. Patienten var långsam och utdragen. Full med irriterande och ointressanta beskrivningar som inte förde historien framåt. Det enda jag gillade var på slutet då allt helt plötsligt gick jättefort och man fick reda på de bakomliggande faktorerna till morden. En annan sak som sänkte betyget är att jag inte gillade språket i boken. Det kändes styltigt och flöt inte på som det brukar när jag läser. Detta är antagligen översättarens fel, men jag tror inte att jag skulle tyckt bättre om boken om jag läst den på engelska tyvärr. 
Den här boken skulle tydligen vara ganska bra och jag har alltid gillat när kvinnor klär sig i manskläder för att på så sätt lura sin omgivning i böcker och serier. Först tyckte jag att den var lite väl lång, men konstigt nog märkte jag inte av det när jag väl var fast i själva handlingen. Jag tror inte att jag själv skulle välja kunskap framför kärlek, men annars så känner man igen sig i Johanna. Man hoppas att hon funnits och kanske ändå inte, för det var inte varit lätt att leva som kvinna på den tiden. Det här är långt ifrån en ungdomsbok och är kanske inget för en lättviktläsare. Lite kul var det att läsa om påvarna och Rom, som jag tidigare bara läst om i Änglar och Demoner. 


Jag älskade verkligen den här boken. Det enda negativa var att den var för kort. Skönt med annorlunda berättelser i serieform - den här liknade verkligen inget jag sett och läst tidigare. 
En ganska spännande historia som fångade mig först efter ett par kapitel. Den var inte alls så barnslig som de flesta ungdomsböcker och just pirater brukar vara. Väldigt lättläst bok, som jag sträckläste ända till sista sida. 
Den första halvan av boken var hemskt tråkig, det hände nästan ingenting intressant. Väldigt konstiga karaktärer och emellanåt rätt så ointressanta - man bryr sig inte om dom dör eller inte. Slutet var rätt så trevligt och spännande, men det passade inte in i den stil boken hade. 
Jag är svag för novellböcker och när jag nu fick en bok med noveller skrivna av Stephenie Meyer och Meg Cabot så blev jag extra glad. Den första novellen, The Exterminator's daughter av Meg Cabot tyckte jag verkligen om och det är synd att det bara är en novell. Jag hade gärna läst fortsättningen. Den andra, The Corsage av Lauren Myracle var småkul att läsa men själva storyn var baserad på en historia som jag hört många gånger. Den tredje, Madison Avery and the Dim Reaper av Kim Harrison tyckte jag bäst om efter Meg Cabots story. Ännu en jag vill fortsätta läsa är Kiss and Tell av Michele Raffe om en tjej med mystiska krafter. Riktigt underhållande även om den började lite konstigt. Sen har vi den sista, Hell on Earth av Stephenie Meyer. Den jag tyckte sämst om! Riktigt tråkig ända upp till slutet då det började bli bra. Men att det skulle ta en hel novell innan storyn blev bra är ganska dåligt för författaren av Twilight. 
Det är meningen att vi ska tro att boken är skriven av den fiktiva prinsessan Mia Thermopolis (med hjälp av Meg Cabot), för att knyta ihop den med den sista En Prinsessas Dagbok (som jag inte läst än), men hela boken andas Cabot och även om vissa situationer påminner om de i Dagbok-serien så känns hela grejen onödig.
Jag kan inte säga att jag gillade den manliga huvudpersonen, Hugo personifierar allt jag någonsin har avskytt hos killar. Han är fåfäng (eller han nämner mer än en gång hur kvinnorna han lägrat lockats av hans ståndaktiga kropp), berättar om alla horor, pigor och prinsessor han legat med och hur han inte kommer ihåg eller brytt sig om dem efter att han fått det han var ute efter, är överlägsen alla, tycker sig vara bättre än han är och så fort han möter Finn och börjar förstå att det är mer än lust han känner för henne så tycker han bara att det är jobbigt och något han helst vill slippa. Jag ville ta en stor yxa och hugga huvudet av Hugo efter halva boken, men mot slutet så blir han lite mer foglig. Inte mycket dock. Stör mig givetvis också på huvudpersonen Finn. Jag har inte läst många romantiska böcker på sistone där den kvinnliga huvudpersonen har varit annat än vacker (något som dessa varelser tydligen aldrig tycker själva) och jag är så jäkla trött på det. Det är nog inte många som kan relatera till karaktärerna i den här boken utseendemässigt, vilket är trist.
Men handlingen och sättet boken är skriven på är som vanligt vad man kan förvänta sig från Cabot, det är smått komiskt och spännande med en liten twist på slutet. Och en himla massa tantsnusk, i en ungdomsbok? Visst den är för äldre tonåringar men ändå... Trots alla minus så är det en bra och engagerande bok som jag mer än gärna rekommenderar. 


Det här är en minst sagt förvirrande bok. Redan efter något kapitel så var jag beredd att lägga ner den och aldrig ta upp den igen. Jag störde mig på språket som verkade extremt konstlat och överdrivet och hur rörig boken verkade, men jag gav den en chans och det var bra tur att jag gjorde det. Efter ett tag så började allt sakta med säkert uppdagas för mig och jag kunde inte släppa boken förrän jag kommit till sista sidan.
Makt är ett dominerade tema i boken. Makten föräldrar har över barn, lärare över elever, kvinnor över män och vise versa. Men den stora frågan är vad i leken är verkligt, vad är skådespel? Det är svårt att veta då alla karaktärer, både på och av scen, framställs som skådespelare. Det finns två separata delar i boken, olika tidsramar där den ena följer dag till dag och den andra månad för månad, det svåra är att det förutom detta hoppas fram och tillbaka i tiden. Jag har alltid haft svårt för sånt, men just på grund av att den här boken är så pass förvirrande i grunden så gör det snarare boken bättre, inte sämre.
Trots att historien kretsar kring relationen mellan Mr Saladin och Victoria så spelar de väldigt små roller och man får inte många konkreta detaljer om relationen. Det finns mycket man undrar över. Hur började det? Hur långt gick det? Hur länge? Allt man får veta kommer från opålitliga källor, skvaller från avundsjuka, fantasifulla tonårsflickor. Det är omöjligt att skilja på alla berättelser, vart de kommer ifrån och om de är sanna eller ej. Helt enkelt för många motsägelsefulla detaljer som kommer från olika håll. Man kan tolka den på olika sätt - vilket märktes på bokträffen jag var på hos Wahlström & Widstrand. Jag är osäker på om jag har greppat boken eller ej, men oavsett så är jag riktigt glad att jag läste den. Den kom som en frisk fläkt och fick mig att tänka till lite mer än vanligt. Släppa mitt tvångsmässiga sätt att vilja veta precis allt om allt och alla - om så bara för en stund. Jag fick fly vardagen lite utan att gå till min vanliga fantasiberikade värld av böcker, samtidigt som jag slapp den trista verkligheten. Repetitionen är inte en bok jag älskar eller hatar. Det är en bok jag upplevde och kan rekommendera andra att uppleva. 
Att säga att bokens handling är larvig går inte, för det är precis så där larvigt det kan vara för tjejer i tonåren. Det är rätt ut sagt förfärligt att man kan bli "utfryst" på grund av något så trivialt som att spilla läsk på en av de "populära" tjejerna i skolan. Boken är trots det riktigt underhållande och rolig. Skönt när huvudpersonerna kommer till insikt i slutet av boken också. 
En av de få riktigt svenska böcker jag läst på länge. Jag älskar hennes trilogi, den är helt i min smak. Inte bara för att jag redan innan hade ett stor intresse för Nordisk mytologi, men jag gillar sättet den är skriven på. Trots att jag väntade väldigt länge på att läsa Saga, så kommer jag enkelt ihåg de tidigare två böckerna eftersom de etsades fast ordentligt första gången jag läste dem. 
Boken är en modern ungdomsroman som tar upp många av tonåringars stora problem. Det är en ganska enkel historia, men den har mycket djup och rörande. Den vann Augustpriset 2001 för bästa ungdomsbok och var egentligen menad som ett manus för SVT drama men refuserades och blev istället den här underbara boken. 
Att ta sig an den här boken var början på en resa som jag aldrig skulle trott mig våga på. När jag valde att delta i bloggaftonen på Långholmen så fick jag den hemskickad av Alfabeta och den var signerad av författaren vilket gjorde läsupplevelsen en aningen mer personlig.
Själva handlingen i Sanningen om Alice tyckte jag redan från början var deprimerande. Allt från det första kapitlet, som är lite av en epilog till huvudberättelsen, till när man får veta vad som hände med Katherines syster och när hon först möter Alice, allt är genomsyrat av en överhängande mörker som jag störde mig på i början. Men när jag väl börjat komma in i boken - som var riktigt lättläst och skriven på ett sätt som får varje slut på ett kapitel att kännas som en cliffhanger inför nästa, så lyfte mörkret något.
Jag är inte riktigt förtjust i när det hoppar mellan olika tidpunkter i huvudpersonens liv utan tydliga markeringar för när detta sker då det är lätt att bli förvirrad och det är inte riktigt lika spännande när man har en aning om vad som kommer ske i slutet. Men det för ändå historien framåt på ett bra sätt och man blir sugen på att läsa mer och mer, det går inte att lägga ner boken förrän man fått veta allt.
Det finns en sak som jag tyckte var onödigt i skrivandet och det är när James byter från "Jag" och "Vi"-form till "Du"- och "Ni"-form. Som för att distansera karaktärerna eller få oss läsare att känna oss mer delaktiga. Det kändes bara konstigt och jag gillar inte när det bryter av på det viset.
Så trots att jag tycker att boken var väldigt förutsägbar och har sina brister så tycker jag om den. Den hade det där lilla extra som jag gillar med ungdomsböcker och spännande är den verkligen. Intressant skriven och en streckläsarbok som jag rekommenderar till både unga och vuxna. 
Den verkade bra till en början, men efter ett par kapitel märkte jag hur barnslig den egentligen var och den blev inte bättre. Lite spännande på slutet, men det är också allt. Får se om jag kommer läsa de andra kommande delarna i den här trilogin. Tvivlar på det. 
En smått läskig bok som var både spännande och lätt att ta sig igenom. Många som pratar i sina mobiltelefoner påminner om just zombies, men det känns inte särskilt nytt med teknik som påskyndar jordens undergång. Jag gillar annars de flesta av Stephen Kings böcker, men han har en hemsk ovana att ta kål på just de karaktärer jag gillar eller tycker är skönt jobbiga. Trots att jag inte gillar det vaga slutet eller vissa bitar av boken så är den helt klart läsvärd och underhållande. 


Jag lyssnade på ljudboken som skådespelerskan Lo Kauppi läst in och jag tycker att det var riktigt tråkigt att de andra två böckerna i den här trilogin inte kom ut som ljudbok, för hon gav den här boken nytt liv. Det blev betydligt mer intressant att lyssna vidare och trots att Dina bara är elva år så känns hon mycket vuxnare när man lyssnar på Lo.
Då jag annars inte är mycket för fantasy, drakar och konstiga namn och världar så blev jag glatt överraskad av Skämmerskans dotter. Jag fastnade för karaktärerna, handlingen är spännande - lite som Bröderna Lejonhjärta och jag har redan bok två och tre i min ägo. Synd som sagt att de inte finns som ljudbok. Skaffa åtminstone den första boken på CD. Den är perfekt att ligga och lyssna på innan man ska sova eller när man känner sig sjuk eller nedstämd. 
Förväntningarna för den här boken var väl att jag trodde att jag skulle tycka att de vardagliga bitarna var tråkiga och tycka om de fantasifulla bitarna men där hade jag helt fel. Boken började väldigt bra och jag gillade Arri och hur hon beskrev sin vardag, men så fort hon fick syn på Oscar och gick genom spegeln så började jag tappa intresset. Jag tyckte illa om Oscar - såna killar är inte kul att läsa om, Arri förtjänade bättre och Oscar borde gå till en terapeut och få ordning på sitt liv. I slutet av boken så har karaktärerna inte kommit långt, inga överraskningar alls i den här boken. Ännu en bok som jag mär än gärna skulle vilja ta och skriva om, samma story men med bättre bikaraktärer och bättre slut. Synd att man inte kan göra så. 
Det är sannerligen skönt med lite omväxling från alla romantiserade vampyrer (som i Twilight till exempel.) Här fick man möta riktiga monster, blodsugande varelser som känns som en blandning mellan zombie och vampyr - fast mycket värre. Jag gillade verkligen boken även om den var skriven på ett av de sätt som jag personligen inte är så förtjust i - då det hoppas fram och tillbaka mellan olika karaktärer i delarna/kapitlen. Jag fastnade dock direkt och plöjde boken tills den var slut - ett något otillfredsställande slut om jag får säga det själv, men så är det här tydligen bok ett i en planerad trilogi. Lite sugen är jag på att läsa fortsättningen, men nog kunde de ha gjort ett bättre jobb och gett oss läsare ett slut som får oss att längta ihjäl oss efter nästa del (som t ex. Fatta Eld av Suzanne Collins) . Jag hoppas också att de väljer att utveckla huvudpersonerna i nästa bok, då de känns lite opersonliga och svåra att identifiera sig med.
Kortfattat så är det här en actionroman med en massa monster, död och annat trevligt. Inget för den som vill läsa om sexiga vampyrer som förälskar sig i människor alltså. Jag älskar del Toros filmer (The Devils Backbone, Pan's Labyrith & Hellboy) så jag hoppas att Släktet kommer upp på stora duken så snart som möjligt. 
Jag gillar Erics och Sookies relation, men varför Harris envisas med att detaljerat berätta om hur de har oralsex förstår jag inte. Lite sex är alltid kul att läsa om, men jag vill inte veta om Sookie sväljer eller inte. Herregud! Det känns så onödigt när det finns viktigare saker att fokusera på. Finns massor med frågor som uppstod efter den här boken och jag hoppas att vi får svaren i nästa bok. Längtar redan. 
Mörkare och mer vuxen bokserie än Meyers Twilight, massa sex, död och naket. Passar mig perfekt det vill säga! Den är samtidigt väldigt komisk eller åtminstone lite satirisk och karaktärerna är underbara och unika. Det är rätt så klassiskt med vampyrerna, som till exempel inte kan vistas ute på dagen, inte tål vitlök och blir svaga av silver. Men det bästa i den här serien är ändå att det inte bara är vampyrer och varulvar som dominerar utan även andra magiska väsen lurar i skuggorna. 
Lika bra som den första boken, men jag skulle nästan föredra om böckerna varit längre och att inte allt gick så förbaskat fort frammåt. Som tur är funkar det rätt okej i just den här serien (vampyrerna är ju ganska kvicka de också) men jag har upptäckt att jag inte alls är lika förtjust i Bill längre, det är ju Eric som jag... Sookie borde sikta in sig på istället. 
Äntligen kommer boken som ger mig svaret på varför jag inte gillar Bill, skönt med lite upprättelse. Det är som vanligt massor med sex och död, men den här boken känns inte lika spännande som de tidigare - förmodligen för att den fokuserar så mycket på just Bill och hans försvinnande. Jag gillar Alcide också, men det är något fel i skallen på den snubben - i alla fall när det kommer till hans val av tidigare flickvänner. Skönt att Sookie äntligen fått lite ryggrad och tar saken i egna händer. Stackaren får ju stryk så ofta att det var på tiden att hon fick puckla på någon hon också. Girl Power! 
Min absoluta favorit av alla Southern Vampire-böckerna. Den kretsar kring Eric, eller ja, den nya förbättrade Minnesförlust-Eric som verkligen är bedårande söt och sexig på samma gång. Riktigt roligt att häxor introduceras ordentligt i den här boken och den var otroligt spännande att läsa. 
Så otroligt trist det är när Sookie inte "får till det" alls i den här boken. Det sänker betyget rejält. Det är inte så värst kul när Sookie har dåligt samvete för det som hände i slutet av förra boken, det var ju riktigt bra för fasen! Kul med de nya karaktärerna, fast jag anar att Sookie kommer få ihop det med någon ny och jag skulle föredra om hon på något sätt kunde få Eric att tappa minnet igen och ta honom istället. 
Vad var det jag sa! Nya killen är alltså Quinn och jag är inte alls särskilt förtjust. Bröllopet mellan vampyrledarna var inte alls så spännande och det kändes som om något saknades. Vissa nya karaktärer är upplyftande, men i det stora hela så är det här inte en av de bättre böckerna i Southern Vampire-serien, snarare tvärom. 
Är fortfarande inte förtjust i Quinn och jag tror personligen inte att det kommer funka - även fast det är rätt sexigt med en Vartiger. En ganska medelmåttig bok, fast jag gillar slutet som var spännande och en aning oförutsägbart. 
Det blir bara konstigare och konstigare, men det funkar för mig. Det enda jag saknar i den här boken är en ordentlig handling - och fler mysterier för Sookie att lösa. Att det skulle gå åt skogen för Jason och Crystal kunde man ju ana, men att det skulle bli så brutala konsekvenser var oväntat. Kul att Sookie träffar på okända släktingar och att man får reda på mer om hennes riktiga ursprung. Fast trots en del minus så är jag nöjd med den här boken - Sookie råkar förstås illa ut som vanligt och bara det är det värt att läsa böckerna för. 
Time for some Eric-action! Äntligen. Som jag har väntat på det här. Det händer extremt mycket i den här boken. Några karaktärer man lärt känna under serier skjuts av och Sookie hamnar i en smärtsam situation som hon den här gången inte lyckas ta sig ur. Det är ganska annorlunda men det funkar för mig. En rätt så oförutsägbar bok. Helt klart en av mina favoriter. 


Spiderwick-serien består av fem mysiga små böcker med en intressant story och väldigt fina illustrationer. Då de riktar sig till yngre läsare så är de även extremt lättlästa och väldigt korta - så man kan läsa klart hela serien på en dag om man vill. 


Alla fem böckerna känns som delar av en och samma bok och alla utom den sista slutar med en "cliff-hanger" så att man måste läsa fortsättningen i nästa bok. 


Precis lika fin som de andra och historien tog en helt annan vändning. Jag köpte alla böcker på engelska förpackade tillsammans i en söt liten koffert tillsammans med några fint målade kort och en tjock liten bok där man kan anteckna sina egna observationer av monster och oknytt. 


Även om jag inte tycker att den onda karaktären är tillräckligt ond och läskig så gör det inte böckerna sämre. Det var inte lika roligt att läsa om deras tid på skolan som när de var hemma. 


Sista boken i böckerna om Grace-barnen, men Spiderwicks värld fortsätter i böckerna "Bortom Spiderwick" som jag givetvis också kommer att läsa. 


Baksidestexten beskriver boken perfekt. Det är en bok om en livskris och skor. Som den skoälskare jag är så kan jag klaga på att det var lite för lite skor och för mycket kris, men det hoppar vi över för nu. Sophia Wolf Lösnitz skriver på ett bra och engagerande sätt om Desdemona, Destiny och hennes plan på att få tillbaka sin pojkvän och livet hon levde innan allt gick käpprätt åt helvete. Men gjorde det verkligen det?
Boken som är på över fyrahundra sidor såg riktigt inbjudande ut med sina rosakantade blad, guldfärgad titel och illustrationer av - i mitt tycke, rätt skrämmande kvinnor.
Fyrahundra sidor är på tok för mycket för en sån här bok, men trots det så läste jag ut den ganska fort. Hade nog varit bättre om den varit hälften så lång om ni frågar mig. Fast den var mycket lättsmält. Alla referenser till samtida modehus, märkesvaror och inneställen får mig dock att gäspa av tristess.
Den ytliga biten av boken är helt enkelt inget som intresserar mig, inte när det kommer till läsning åtminstone. Till vardags så är jag ganska sko-, väsk- och shoppinggalen, vill operera om det mesta med min person, tänker på min vikt, tränar så gott som varje dag och är väldigt frigjord när det kommer till sex. Jag kan relatera till kvinnorna i boken men ändå inte. De uppvisar inte en livsstil jag vill eftersträva samtidigt som det säkert inte är långt ifrån målet med mina planer. Jag mår inte så bra av att läsa om sånt, sen tycker jag att Destiny gör för få framsteg i min smak. Tar två steg framåt och ett bakåt. Jag är heller ingen som känner mig bättre till mods över mitt eget liv när det går dåligt för karaktärer i böcker. Att den har en sagd parodisk ton märkte jag inte ens så det tyckte jag uppenbarligen inte att den hade i mina ögon. Stockholm RosÅ© är en smått underhållande bok med toner av ett eller ett par Sex and the City-avsnitt, lättsmält och halvmörk chic-lit helt enkelt. 
Själva historien är underbar, men språket är väldigt gammalt - eller snarare den svenska översättningen. Men i och för sig så skulle boken säkert förlora sin charm om det gjordes en nyöversättning. Innan jag läste boken hade jag redan sett både filmen och serien (som jag köpte härom dagen - den är ju så bra!) och eftersom jag hade själva serien på DVD så gjorde jag en lite speciell grej. Jag läste ett par kapitel och sen kollade jag på ett avsnitt av filmen, läste ett par kapitel och tittade... och gick igenom hela boken och serien på ett riktigt spännande sätt. Genom att göra så, så såg jag alla likheter med boken i serien och fick en riktig skön dejÅ¡ vź känsla. 
Inte alls vad jag hade förväntat mig. Känns överflödig då det är på tok för lite zombies och för mycket av originalet - som jag redan läst och älskar men nu hade jag som sagt förväntat mig något annat än det jag fick. Gillade dock det som hände med Charlotte Lucas och Mr Collins. Illustrationerna var uppfriskande men boken är trög och alldeles för lite nytt tillagt och den var för lång för att jag skulle tycka om den. En besvikelse rent utsagt. Kanske blir den bättre på svenska? Kanske inte. 
Den har jämförts med Marjane Satrapis utomordentliga böcker och det fick mig riktigt sugen på att läsa Svalornas lek. Fick den från Galago Förlag. Men jag blev ganska besviken. Bilderna är riktigt fina och svartvita serier har alltid tilltalat mig, men det finns inte mycket till humor i berättandet. Jag känner inte mycket för karaktärerna i boken trots att jag vet att de är baserade på verkliga personer. Nej, läs någon av Satrapis böcker istället. 


Jag älskar folksagor och det här var en mysig liten samling av de bästa svenska sagorna. Då jag läste alla på en gång efter varandra så kändes det lite upprepande, men jag tröttnar aldrig på Prinsar och Prinsessor, Fabler och Jättar. 


Ihop med Tapias illustrationer så får sagorna en helt annan känsla. Jag älskar verkligen sagor och det här är en underbar samling av de bästa svenska. Rekommenderas varmt! 


Jag blev så otroligt berörd av historien och kände verkligen medlidande med karaktärerna. Sorglig och hemsk, men en av de bästa ungdomsböcker jag läst. Svår att släppa ifrån sig. 


Det finns alltid en tjej som man kan relatera till i boken. För mig är det Carmen och Tibby då jag är en kombination av de båda. Den var väldigt lätt att komma in i och även om det inte är en av dem mest realistiska ungdomsböcker jag läst och känns lite väl praktisk emellanåt så är den både underhållande och spännande. Sträckläste den på någon dag. 


Min favorit av de fyra böckerna om jeansen. Jag föredrar historien i den här, men tjejerna är betydligt larvigare och tjatigare. Perfekt bok att läsa på sommaren då man är uttråkad och inte känner för att ligga ute och steka i solen. 


En ganska ljummen avslutning av Systrar-serien. Den hade sina stunder, men det hände på tok för lite och bland annat Carmens teater-delar var så tråkiga att jag höll på att lägga ifrån mig boken och inte ta upp den igen. 
Eftersom jag äger de tidigare två böckerna så var jag tvungen att ha den här också. Jag gillade den, men det finns många onödiga upprepningar som känns jobbiga. Okej slut på en tjejboks-trilogi. Tyvärr kom det också en 4:a och det var en bok som Brashares skulle låtit bli att skriva. 
Ytteligare en riktigt bra bok av Meg Cabot! Den här gången handlar det om snälla lilla Jen Greenly som tar hand om allt och alla, men så kommer filmstjärnan Luke Striker till Jens skola och får Jen att börja ifrågasätta saker och ting. Boken är inte särskilt förutsägbar som vissa har varit, men i samma trevliga stil som alla Megs böcker. 
Den här boken är för lite äldre personer - därför skriven under namnet Meggin Cabot, för att förvirra den yngre Meg Cabot fan-skaran till att inte läsa den. Boken är skriven som e-mails skickade till diverse personer, kul och lätt att läsa på det viset - även om det kan bli lite tjatigt ibland med alla mailadresserna.
Meg skriver på samma roliga sätt som i sina tidigare böcker, men på ett sätt mer anpassat till de äldre läsarna. Helt enkelt en underbar bok som jag kan läsa hur många gånger som helst. 
En riktigt söt och välskriven bok som fungerar för liten som stor. Kändes lite väl lång och jag hade velat ha mer handling och mindre beskrivningar av omgivningen och mat, men helt klart läsvärd! 
Min nya favoritserie av Meg Cabot. En underbart rolig och bra bok, med ett väldigt bra tema som jag älskar. Den här boken har precis kommit ut på svenska, då heter den "Hemsökt - Älska dig till döds". 
Lika bra som sin föregångare, men nu när man känner bokens huvudpersoner lite bättre så är det enklare att ta den till sig. Jag tycker att Suze påminner väldigt mycket om mig själv och då blir förstås boken ännu bättre. Trots en väldigt lustig handling med vampyrer och psykopater inblandade. 
Böckerna blir bara bättre och bättre. Suze är en tjej som tar saker och ting i egna händer och lyssnar inte på de råd hon får från andra. Vilket resulterar i riktigt roliga och intressanta händelser som gör boken så bra som den kan bli. 

Med undantag av ett ovanligt tråkigt spöke i den här boken så var den väldigt bra. Att Suze skulle vara så intresserad av Paul var väldigt roligt och att få lite mer information om Medlarna och att Suze har mer kraft än hon tidigare anat var intressant. Väntar med spänning på sista boken i serien. 
Underbart slut på The Mediator-serien. Jag älskar lyckliga slut! Trots att man kunde ana hur det skulle sluta så var den inte mindre spännande för det. Den bästa av alla böcker i serien. 


Å
h, vad jag känner mig kluven inför den här boken. Jag gillar den men ändå inte. Den har precis de elementen jag gillar i en bok. Huvudkaraktären är lätt att känna med, men samtidigt så är det något som gör att jag inte faller pladask för handlingen. Mot slutet av boken så bjuds man på en riktigt fin twist men det kom inte som en överraskning för mig. Hoppas att den blir en twist på twisten i kommande böcker, för de ska jag garanterat läsa! 


Hade jag vetat att huvudpersonen var så pass ung (Fern är 12 år) så hade jag förmodligen inte läst boken. Det som jag gillar att läsa om går inte ihop med tolvåringar. Trots det så gillar jag mytologin i The Otherworldlies och Fern är en helt okej huvudperson trots sin ringa ålder men det gör inte boken bättre. Väldigt långsam och utdragen på sina ställen och storyn är inte ett dugg intressant. Det finns inga stora avslöjanden och Ferns bakgrund listar man ut redan i första kapitlet. Mot slutet av boken så blir det bättre, men jag kan inte rekommendera den - speciellt inte om man är ute efter att läsa om vampyrer och monster. Det finns på tok för lite av det i The Otherworldlies. 
Läste ut den här boken på någon timme - den såg tjock ut, men sidorna var inte helt fulla av text. Inte helt miljövänligt, men det finns säkert någon bra anledning för att göra så. Kanske var det för att göra boken lättare att läsa. Den var skriven på ett lyriskt sätt och även om jag inte är så förtjust i sånt så tyckte jag om den här boken. Sagorna var nästan alla sorgliga. Snow (Snövit) som får växa upp hos 7 kortväxta män efter att hennes sinnesförvirrade mamma gett bort henne, Rev (Törnrosa) som är drogberoende och levande död inombords sedan att hon blev sexuellt utnyttjad som barn, Rödluvan som tar saken i egna händer när hennes version av vargen hotar hennes familj, Blåskägg, en modern seriemördare som lockar unga kvinnor till sin boning. Det enda negativa jag kan komma på är att jag hade gärna läst en mer utförlig och klassisk bok med dessa historier. Rekommenderar den till äldre sagoälskare som vill läsa något nytt om något gammalt. 
Det första jag tänkte när jag läste ut boken var givetvis: "Jag vill ha en egen S.I.L.V.E.R. (Silver Ionized Locomotive Verisimulated Electronic Robot)!" Trots att jag inte brukar tycka om sådana här sorgliga böcker där den kvinnliga huvudrollen lägger ner all sin energi på att dyrka sin älskades skönhet och styrka, så blev den här boken fort en favorit. En framtidsvision (skriven på 80-talet) där en asteroid som hänger ovanför jorden - endast borthållen av månens dragningskraft(?) är vardagsmat och mänskliga robotar precis har "kommit ut". Det är en vemodig liten historia berättad av huvudpersonen själv och bortsett från alla svärmningar över Silver så gillar jag att den även har ett visst djup - eller inbillade jag mig det kanske? Vissa uttryck tyckte jag även mycket om. M-B till exempel, som betyder Mirror Biased och som kan hänvisa till någon som är extremt egenkär eller homosexuell. Får hålla mig så att jag inte råkar kalla någon för M-B av misstag.
Boken översattes även till svenska 1983 under namnet " Jungfrun Som Älskade Silver". Konstigt nog så pryddes omslaget av en bild av min absoluta favoritillustratör; Hans Arnold. 
En riktigt fin liten sagosamling med riktiga trollkarlssagor från Harry Potters universum. Några av sagorna var trevligt våldsamma och Dumbledores anteckningar i slutet av varje saga är intressanta. Har man läst alla sju Harry Potter-böcker och är ett riktigt fan av dessa så är The Tales of Beedle the Bard ett måste i samlingen. Det enda negativa är att boken är alldeles för tunn - nog kunde väl Rowling kostat på sig att fylla ut den lite. 


En intressant med svårläst bok. Tror att jag var för ung för att uppskatta den då jag lånade de dödligas förförare på biblioteket. Lestat är en vampyr man älskar att hata. Borde kanske ha läst del 1 - 3 innan jag tog mig an den fjärde boken i vampyrkrönikan fast de fanns inte inne på bibblan. 


Äntligen kommer fortsättningen! Har väntat länge på den här nu. Älskar stilen och historierna som berättas. Skönt att få reda på ännu mer om Theo, han är sannerligen en intressant individ. Felicias små avstickare är nog ännu mer spännande. Skulle gärna spendera mer tid med henne och boken. Det enda negativa den här gången är väl att jag vill ha ännu mer text och historia. Det går för fort att läsa ut serieböckerna! Och ännu en gång en massa cliffhangers i form av obesvarade frågor! Nej! Nu tvingas jag vänta ännu en gång. Du gillar att tortera oss läsare, eller hur, Herr Skogäng... 
Det enda negativa jag kan komma på just nu är att den var alldeles för kort. Älskade verkligen stilen, färgerna och alla karaktärerna. Historien är berättad på ett uppfriskande sätt och får mig bara att vilja ha mer. Tur att man prenumererar på Nemi så att man inte missar allt som händer runt Theo. Det här är även en av få svenska serier som jag inte skulle ha något emot att se animerad (på riktigt alltså, med teckningar, inte något datoriserat skräp.) Fast nog om det. Allt som allt kan jag verkligen rekommendera den här boken och jag längtar efter en fortsättning - så jobba på Ola. ;) 
Jag känner mig lite tudelad inför den här boken. Den är lättläst och den var svår att inte sträckläsa. Sättet den är skriven på är också riktigt bra, men jag kunde för allt i världen inte fastna för karaktärerna! Jag kunde inte ta varken Kaye eller Roiben till mig och brydde mig inte så mycket om vad som hände med dem (hoppas nästan att Kaye skulle bli tithe-offrad). Den enda karaktären som jag kände för var Corny - boken hade varit bättre om han varit tjej, huvudperson och älva. Själva boken var inte riktigt så förutsägbar som sådana här böcker tenderar till att vara och om slutet inte hade varit påskyndat och karaktärerna hade varit mer intressanta så hade jag gett ett högre betyg.
Gick under namnet "Mörkrets tjänare" när den fanns utgiven på svenska. 
En trevlig liten samling tjuvlyssningar som man kan sitta och småläsa när man har tråkigt. Skönt om man inte orkar sitta och bläddra igenom hemsidan, men den var på tok för tunn. 


Det var ju nästan givet att jag skulle sträckläsa den här bokserien, men jag blev överraskad över hur mycket jag gillade böckerna. Trots allt är det inte de mest välskriva böckerna jag läst och ibland blir det lite för larvigt. Jag tänker absolut inte rekommendera den svenska översättningen då jag inte förstår hur de kunde förstöra titeln på alla böckerna - det är också på grund av den svenska översättningen som jag helt missade de här böckerna när de först kom ut. De är ju knappast barnböcker så varför översätter man en redan bra titel? Idioti!
Jag har väldigt lätt att relatera till Bella - hon är läskigt lik mig i sin personlighet och även om hennes och Edwards förhållande i Twilight kanske inte är så intressant så blir det bättre och starkare i de kommande böckerna. 
Inte alls lika bra som den första boken. Jag tycker Leslie är en ganska tråkig huvudperson och man blir inte glad av att läsa Under din hud. Den är deprimerande och sorglig. Jag fastnade inte för boken och den var bara jobbig att läsa klart. 
Underhållande liten bok, men så fort jag hade läst ut den så glömde jag bort den. Är inte helt förtjust i krönikor och liknande men den här var ganska rolig ändå. Lagom lång. 
Det var ganska trist att lyssna på de problem som Mma Ramotswe stöter på i den här boken och tävlingen var kanske inte det mest fängslande fallet - Mma Makutsi är inte den mest intressanta heller. Vissa bitar var lite spännande, men allt om allt så var de två tidigare bättre och det hade inget med att Pia Johansson var uppläsare den här gången, hon var bra, fast inte bättre än Babben. 
Underbar bok, jag har själv skrivit berättelser där det är ett troll som är killen, huvudpersonen faller för. Det enda jag stör mig på och riktigt tycker illa om är att karaktärerna i den här bokserien röker och drogar ner sig hela tiden. Jag mår illa bara av att läsa om det och det sabboterar nästan helt min möjlighet att relatera till karaktärerna (är själv "vit som snö", obefläckad kan man säga, och kommer vara det så länge jag bara kan.) Föredrar då också när huvudpersonen också är det, men bortsett från det här med drogerna så älskar jag Val. Hon är helt klart bättre som hjältinna än Kaye och hennes kärleksintresse föredrar jag också. Trodde aldrig att jag skulle gilla en karatär som rakar av sig allt hår så här pass mycket... 
Mysig liten bok med spökhistorier, men jag störde mig verkligen på det barnsliga sätt boken är skriven på. Känns som någon jag skulle ha kunnat skriva i mellanstadiet. Själva historierna är intressanta men inte särskilt läskiga. Jag älskar dock spökhistorier så det blir ett lite högre betyg än annars. 
Varför tvingas man vänta ända till våren 2012 på att få läsa fortsättningen på svenska?! Jag gillar böcker med ordentliga cliffhangers men herregud, det är ju fruktansvärt irriterande att vänta. Om vi nu bortser från slutet och i stället fokuserar på boken som helhet så kan jag säga att - trots de höga förväntningarna, så blev jag glatt överraskad. Glashuset är en lättsam och underhållande bok med sköna karaktärer som man inte stör sig på. Historien är ganska mystisk och man får inte reda på så värst mycket, men det sparar kanske Caine till kommande böcker. Jag tycker om de läskiga tjejerna i boken och att de framställs som värre än vampyrerna, mobbning och misshandel är en del av vardagen för många och det är inte många böcker om övernaturliga väsen som innehåller sådan från vanliga människor.
Åversättningen var kanske inte riktigt så klockren som man hade kunnat hoppas. Många av uttrycken i boken är typiskt amerikanska och direkt av översatta så låter de bara konstiga och larviga. Hade varit bättre om de hade ersatts med en svensk motsvarighet i vissa fall. "Du skäller värre än du biter" är ett exempel. Det fungerar i sammanhanget (ihop med vampyrer som uppenbarligen biter folk för att få tag på blod) men i svenskan så låter det konstigt. Säger man inte att något låter farligare än det är? Har man lätt för att störa sig på översättningar så blir det nog jobbigt, men jag har lätt för att vänja mig vid olika typer av språk i böcker så för mig gjorde det inget. Värt att noteras bara. Ser i vilket fall som helst fram emot kommande delar i serien. Skönt med vampyrböcker som inte är exakt som alla andra. 


Det är väl konstigt att jag tyckte att de första, kortare novellerna var betydligt bättre än de längre och mer invecklade. Jag tyckte att de längre var riktigt plågsamma och ointressanta. Och ingen av novellerna i boken var särskilt erotiska. Det är allt från incest till tidelag men det känns ganska lamt och larvigt snarare än förbjudet och upphetsande. Nej, den här boken var en stor besvikelse. 
Första boken jag läser av Coelho och jag fullkkomligt älskade den. Sättet den är skriven på gör den spännande även fast det känns frustrerande till och från. Fullkomligt förutsägbar, men det gör absolut ingenting. Det är resan som är målet. Karaktärerna är de som gör boken. De är komplexa och egna, de lever utanför boken och man blir lite sugen på att besöka ett mentalsjukhus. Själv är jag smått galen och håller verkligen med om biten om att de som är mest galna är de som vill vara som alla andra - dåligt beskrivet, läs boken istället för min lilla recension. Tror inte att du kommer ångra dig. 

Jag har egentligen aldrig varit förtjust i den här tecknarstilen men jag tycker ve3rkligen om Watchmen. Texten är ganska tung och poetisk men man fastnar verkligen. Partierna mellan kapitlen var även de gripande och intressanta. Först tyckte jag att det var lite jobbiga, men när jag väl kom in i boken så flöt det hela på riktigt naturligt. Problemet med albumet är att jag tyckte att det var för kort - jag ville ha mer. 