Maze runner

IMG_6819

Maze runner – i dödens labyrint av James Dashner

När Thomas vaknar upp i en hiss minns han ingenting, bara sitt eget namn.

När hissdörrarna öppnas möter Thomas en stor grupp tonårskillar, som liksom han själv har fått sina minnen raderade. De är inlåsta i ett stort område som omges av höga stenmurar.

Allt de vet är att dörrarna till en enorm labyrint som omger dem öppnas varje morgon, och varje kväll stängs de. Labyrinten myllrar av dödliga faror, och väggarna i den flyttas dessutom varje natt. På något sätt måste de försöka hitta ut, men hur?

Då händer något oväntat – Teresa skickas dit. Hon är den första tjejen någonsin som kommit. Det verkar som om hon och Thomas känner varandra sedan tidigare. Vad betyder det? Kan hon vara till hjälp när de ska försöka ta sig därifrån levande? Och vem vet vilka svar som väntar där ute ?

Jag läste boken efter att jag såg filmen – som jag för övrigt älskade – och det är inte alltid som filmen än bättre än boken, men i det här fallet så föredrog jag filmen. Den enda karaktären i boken jag tyckte om var Chuck, alla andra känns så platta och tråkiga, speciellt Thomas. Minho är också en intressant karaktär, men tyvärr får man inte lära känna dom i boken, det finns kanske inte så mycket att lära känna med tanke på att de inte har några minnen. Men lite snålt med karaktärsskildringar tycker jag. Theresa är också ensam tjej bland en massa killar, men det är tydligen inget problem i Maze runner vilket bara känns konstigt.

Sen tycker jag om när man inte får all information direkt utan måste läsa vidare för att få svar på sina frågor, men i just Maze runner så blir det bara ett stort irritationsmoment när man bombarderas med slang som man inte förstår och som inte förklaras direkt. När det väl gör det så har man glömt bort i vilket sammanhang det användes tidigare om man inte bläddrar tillbaka och läser om kapitlet. Man ska inte behöva läsa om kapitel i en bra bok.

Det är en underhållande bok som jag definitivt kommer att läsa fortsättningen på och jag är en sucker för dystopier så…

betygbetygbetygbetygbetyg0
Maze runner – i dödens labyrint | James Dashner | 368 s. | Lånebok | Semic förlag | 2014

Bookhaul

IMG_6610

IMG_6622

Kanske inte mycket till bookhaul då jag lånat tre av böckerna på biblioteket i Storvreta där jag nu bor tillfälligt med min pojkvän. Jag passade på och snodde åt mig böcker jag velat ha som rec. ex men inte fått av förlagen. Det är svårt att få fysiska exemplar numera tyvärr och då jag bara läser fysiska böcker så blir det inte mycket läsande för min del då jag inte kan unna mig lyxen att köpa böcker längre.

Född fenomenal har jag suktat länge efter, så den åkte med från bibblan. Även Cinder har jag varit otroligt sugen på, letade efter böckerna på engelska men det fanns inte så får köra på helsvenskt nu ett tag. Outtalat har jag blivit rekommenderad så även den tänker jag plöja igenom nu i början på sommaren.

Två recensionsexemplar har jag fått från Bonnier Carlsen dock, Huset mittemot av Alex Haridi och Stjärnstenen av Jo Salmson. Dom har fått högsta prio då jag ska delta i en bokträff med författarna nästa vecka. Någon mer bokbloggare än jag som ska dit?

Berättelser om kärlek starkare än döden

Gargoylen av Andrew Davidson

På en rehabklinik möter en svårt brännskadad man en kvinna som påstår att de varit älskande för länge sedan. Så börjar hon berätta om deras kärlek och en ny historia tar form.

Den vackra och namnlösa berättaren i Gargoylen kör längs en mörk landsväg när han tycker sig se ett pilregn komma rakt emot honom. Han kör av vägen ned i en ravin och vaknar upp på en brännskadeavdelning där han får utstå alla helvetets kval och smärtor i form av den behandling han måste genomlida för att överleva. Bränd till oigenkännlighet har han förvandlats till ett monster. Det enda han vill är att bli så pass frisk att han kan begå självmord.

Så en dag kommer Marianne Engel – en tilldragande och mystisk skulptör av gargoyler, groteska statyer av fantasiväsen – till avdelningen och avslöjar att de båda varit älskande en gång i tiden. Då, i ett medeltida Tyskland, var han en svårt brännskadad legosoldat och hon en ung nunna som skötte om hans brännsår och fick honom att tillfriskna i det berömda klostret Engelthal. Allt eftersom hon berättar på sitt sheherazadiska vis och väver samman berättelsen med lika fascinerande historier om odödlig kärlek i Japan, England, Italien och på Island, så märker han att livsgnistan kommer åter, och med den även förmågan att älska någon igen – Marianne.

Hon ser till att han får lämna kliniken och bo hos henne i det hus där hon också har sin ateljé. Men det som hade kunnat bli en fristad blir snart ett fängelse. Hans morfinberoende på grund av de svåra smärtorna gör att hans förflutna hinner ikapp honom. Samtidigt nås Marianne av ett besked om att hon endast har tjugoåtta gargoyler kvar att fullborda – sedan är hennes liv till ända.

Sista bladet är vänt och ännu en bra bok är avslutad. Det började med att jag läste en kort text om boken och bestämde mig för att det här var en bok värd att läsa, men inte att köpa. Så efter ett besök till biblioteket kunde jag börja min resa tillsammans med den icke namngivna huvudpersonen. Det började trögt. Trots att jag gillar att läsa om läskiga händelser, död och lidande så var bokens inledande kapitel ganska jobbiga att läsa. Beskrivningar och manliga huvudpersoner med mörka förflutna som haft många sexpartners är något jag är riktigt less på, så redan här höll jag på att vackla till och släppa boken. Som tur är höll jag fast och när Marianne Engel kom in i bilden och började berätta sina historier så fastade jag.

Mitt i boken så tvingas jag dock lämna tillbaka den till biblioteket då någon reserverat den, men jag bestämde mig då för att köpa boken på engelska istället och det är jag glad för. Den är mycket lättare att ta till sig på originalspråket och framförallt mer spännande att läsa.

Det förflutna (om man tror på den biten) och nutid vävs ihop på ett spännande sätt – även om det blir lite flummigt till och från, men det är just historierna som jag fattade tycke för. Marianne och gargoylerna samt de flesta nutida karaktärerna finner jag ganska tråkiga. Så till skillnad från de flesta som läst den här boken (har läst en del recensioner) så tycker jag precis tvärtom. Jag hade gärna hört mer historier – oavsett om de har betydelse för handlingen eller ej, och gärna hoppat över en del av den komplicerade och smått irriterande nutida kärlekshistorien mellan huvudpersonen och Marianne. Slutet på boken kom verkligen som en överraskning och även om jag gillade de sista sidorna så tycker jag att slutet gjorde hela boken lite väl vemodig. Den slutade precis som alla historierna Marianne berättade och jag som hade hoppats på att det skulle bli lite annorlunda som omväxling… Men trots allt det så rekommenderar jag verkligen boken. Jag tror att det här är en av få böcker jag skulle kunna tänka mig att läsa om och det är ett bra betyg.

Efter ett besök i centrum…

… så kommer jag hem med allt det här. Ja, inte cappuccinon, den hade jag redan hemma i skåpet, men böckerna och chokladen.

Jag skulle möta min bästa vän i Sollentuna Centrum men kom som vanligt för tidigt så det blev en tur in på Biblioteket. Där var jag bara ute efter en bok, Gargoylen av Andrew Davidson men den stod inte där den skulle så jag snappade åt mig Mannen i mina drömmar av Curtis Sittenfeld och sedan Duma Key av Stephen King.

Min polare kom till biblioteket och när jag var på väg ut så såg jag att Gargoylen stod uppställd vid ingången! Drog lånekortet och släpade iväg med böckerna in i centrumet. På Akademibokhandeln så var det ganska tomt, men det närmade sig stängningsdags. Såg att det fanns gratis smakprov på boken Fallen ängel så jag tog ett ex. Sen gick vi och kollade i butiker och jag köpte lite choklad på ica – min nya favorit Good Tranbär och Cashew. Jag älskar den!

Nu ska här läsas! Fast på tisdag ska jag dra iväg med bästisen på kryssning till Helsingfors så då tar jag nog med mig en smal pocket…

Månsken, mörka jägare, torn och nattliga lekar

Det har inte blivit mycket av utmaningen från förra inlägget då jag råkade gå förbi biblioteket och där hittade några böcker jag velat läsa. Eller ja, två serieböcker och en tjock ungdomsbok. Trots att jag visste att Månskensvargen av Elvira Birgitta Holm var på över 600-sidor så blev jag mäkta förvånad när den visade sig vara så pass stor. Fick knappt ner den i väskan. Jag har de första böckerna om Revolvermannen på CD, men har inte hunnit lyssna på någon av dem ännu (fast jag har läst novellen Elurias små systrar och den älskade jag) så Revolvermannens berättelse har legat på önskelistan ett tag nu. Sen hittade jag även Den långa vägen hem, så den tog jag också med mig. Jag kommer inte att recensera dem här, men jag kan säga att de var riktigt bra och rekommenderar dem verkligen.


Månskensvargen av Elvira Birgitta Holm

Året är 1350 och pesten härjar svårt. Femtonåriga Ylva återvänder hem från sätern och finner att alla är döda. Ensam och rädd med bara sin hund till skydd flyr hon till skogen. Där möter hon en främmande stum yngling, på flykt från helvetet.

Svårt sargade hänvisas de till varandra och påbörjar en gemensam resa för att överleva. Sakta växer en speciell men inte okomplicerad kärlek fram dem emellan.

I bakgrunden finns vargarna och Ylvas tillit till dem, särskilt den som hon kallar “Månskensvargen”.

Förväntningarna var kanske lite för stora när jag drog med den här tunga tegelstenen till bok, hem från biblioteket. Jag visste att den skulle innehålla vargar, kärlek (mellan två män bland annat), övergrepp och död. Och visst så började boken bra. Den var spännande. Men spänningen dog efter alla korta kapitel fyllda med i princip ingenting annat än just utfyllnad. Handlingen kunde lätt ha fått plats i en tredjedel så lång bok utan alla trista beskrivningar och tjat fram och tillbaka. När väl boken började nå sitt slut så fanns med en del trådar kvar att lösa men inte då. Den slutar abrupt mitt i när det börjar bli intressant. Sånt har jag aldrig tyckt om, speciellt inte om man inte vet att det ska komma en uppföljare inom kort. Jag har i alla fall ingen lust att vänta på den här fortsättningen. Speciellt inte om det kommer bli en till bok på 600-sidor.


Nattens lekar av Sherrilyn Kenyon

En av de farligt vackra och lockande mörka jägarna är Talon, en krigare som sedan århundraden är ute efter hämnd på den keltiska klan som en gång förrådde honom.

I sin jakt på daimoner och för att rädda de stackars mänskliga själar de fångat möter han Sunshine Runningwoolf. Sunshine är förförisk, vacker och sexig, och vill inte ha ett fast förhållande. Den perfekta kvinnan för Talon med andra ord. Men ju mer tid han tillbringar i hennes sällskap desto mer drömmer han om kärlek och familj. Detta är ytterst farligt för dem båda eftersom Talons fiender vill förgöra både honom och alla som står honom nära.

Ännu en bok som jag lätt kunde ta till mig och läsa klart på bara en dag eller två. Jag gillar att Kenyon kör på med samma mall som i den första boken då jag tycker att det fungerar perfekt ihop med jägarna. Hur kan man inte tycka om ett gäng av superheta, odödliga män som kämpar för det goda i världen?! Sunshine är ännu en stark, kvinnlig huvudkaraktär som är extremt lätt att identifiera sig med och trots att twisten i den här boken inte är lika uppenbart magisk så är det ju i sanning det den är. Åh, vad jag gillar sånt här! När kommer nästa bok ut?!