Ibland vet man redan efter några kapitel att en bok är precis ens typ av läsning. Dire Bound var en sådan bok för mig. Jag blev helt uppslukad av berättelsen och hade svårt att lägga den ifrån mig.

Världen är mörk, brutal och fylld av faror, men samtidigt finns det ett driv som gör att sidorna flyger förbi. Det är hopplöshet, vänskap, kärlek, svek och en ständig kamp för att överleva, vilket gjorde att jag hela tiden ville veta vad som skulle hända härnäst.

Jag tyckte mycket om Meryn som huvudperson. Hon kastas in i situationer hon aldrig bett om, men fortsätter framåt med en envishet som gör det lätt att heja på henne. Hennes relation till vargpartnern var också en av bokens stora styrkor och bidrog till att jag snabbt investerade mig i berättelsen.

Boken innehåller många av de ingredienser jag uppskattar i romantasy, och även om handlingen stundtals är ganska förutsägbar gjorde det mig inte särskilt mycket. Jag trivdes så bra i världen och med karaktärerna att jag gärna följde med på resan ändå.

Det som fungerade mindre bra för mig var delar av romantiken. Relationen med Killian får tidigt drag av kontroll och dominans, och det är inte den typen av dynamik jag personligen föredrar och det gjorde sexet långt ifrån hett i mina ögon. Jag fastnade inte för Stark förrän mot slutet av boken och det är för att han är en typisk Severus Snape-karaktär. Det är mycket Fourth wing och lite Harry Potter över boken i allmänhet, man har plockat russinen ur kakan så att säga.

Trots några invändningar var det här en helt underbar läsupplevelse. Kanske inte den mest nyskapande romantasyn jag läst, men definitivt en av de mest beroendeframkallande på länge. Bonuspoäng för det extra kapitlet ur Starks synvikel, det sätter tonen för nästa bok som jag kommer att kasta mig över så fort jag tar semester!