Lika beroende som de blir av Louises hjälp, lika instängda känner de sig efter ett tag. De märker hur hon förändras, får plötsliga vredesutbrott och dyker ibland inte alls upp, men de undviker i det längsta att konfrontera henne. I det vackra huset i Paris tionde arrondissement har ett mörker sipprat in och nedräkningen mot en katastrof har tagit sin början.
Paris blir ett mikrokosmos där klass, etnicitet och skillnaden mellan förort och innerstad tydligt framträder. Romanen genomsyras även av konflikten i det moderna föräldraskapet, hur kombinera barn, arbete och ett ständigt dåligt samvete?
Hur den här - i mina ögon - mediokra boken har blivit nominerad till årets bok förstår jag inte alls. Jag satt och väntade på någon form av tillfredsställande svar på frågan om varför den här personen gjort de små barnen illa, men fick inget. Jag drar hela tiden paralleller till de verkliga morden i Arboga 2008 och då känns den här historien inte alls lika extrem. Verkligheten är så mycket värre.
Boken är i stort sett en lång uppbyggnad till ingenting. I många mordfall så finns det inget vettigt motiv, men sådana fall gör inga bra böcker heller, för vem vill plåga sig själv genom att läsa om meningslösa och påhittade hemskheter? Förutom allt detta så får vi en rätt långtråkig bakgrundshistoria berättad för oss och familjen är inte någon familj man hade velat läsa om, om det inte vore för morden. Ingenting i Louise bakgrund frambringade något annat än fler frågor och i slutet så ger författaren inga svar. En spänningsroman utan spänning tyvärr.
