Med breda penseldrag målar Min Jin Lee en myllrande fresk över exiltillvarons smärtpunkter sedda genom en familj som sveps med i efterverkningarna av historiens skoningslösa vingslag.
Pachinko rör sig mellan Koreas trånga gatumarknader, Japans toppuniversitet och den undre världens pachinkohallar, och spänner över fyra generationer starka och motsägelsefulla kvinnor och män. Den är en episk berättelse om familj, identitet, kärlek, död och överlevnad. Den fick ett jublande mottagande när den kom ut i USA.
Första delen av boken tycker jag var väldigt lättläst och jag kände mig direkt hemma i den koreanska och japanska kulturen på 10- till 30-talet just på grund av de många asiatiska filmer jag sett från den tidsperioden. Senast såg jag Fighter in the Wind som innehåller en del av det som tas upp i boken, framförallt om hur det är att vara en korean i japan under slutet av andra världskriget.
Det bästa med den här boken hittills tycker jag ändå är att det får plats så mycket historia på så lite text. Att Min Jin Lee inte har fyllt boken med onödiga miljöbeskrivningar utan bara håller sig till det väsentliga och fokuserar på att berätta historien. Det här är en av få tegelstenar till böcker som inte känns urvattnad på det sättet. Jag tappar helt enkelt inte intresset och sträckläser i stort sett den här första delen, för språket är enkelt och handlingen flyter på i ett raskt tempo.
Jag tycker även om karaktärerna boken kretsar kring. Det är förstås lite väl mycket religiöst nonsens för min smak, men det känns ändå rätt tidstypiskt och viktigt för handlingen i det här fallet. Jag ogillar starkt äldre män som utnyttjar naiva flickor (även alla otrogna män), så nu får jag läsa vidare och hoppas på att det kommer att gå bra för Sunjas familj och mindre bra för den som utnyttjade henne.
Boken är rakt igenom lättläst och jag gillar verkligen alla japanska och koreanska uttryck som inte översätts. För de läsare som inte kan språken (jag förstår en del japanska) så är det säkert mindre kul. Oishii betyder exempelvis “utsökt” eller “delikat” och uttryck när något man äter smakar extra bra. Det finns en himla massa uttryck och seder som man tar till vid just måltiderna, lite udda men ganska kul när man väl är van vid det.
I den här delen så är det mest fokus på Sunjas söner och deras uppväxt samt livet efter atombomberna och krigets slut. Jag gillade Noa till en början då han verkade smart, och Mozasu aningen mindre. Mot slutet av den här delen så tyckte jag precis tvärtom. Noa är för stram, strävar efter kunskap och vill inte bli sedd som korean, det han i grunden är, utan som en människa. Han tror att han är mer än vad han är och förskjuter sin familj på grund av att de ljugit för honom. Mozasu däremot är en bråkstake som sätter familjen främst och strävar efter rikedom och bryr sig inte så mycket om sin bakgrund. Han är en skön typ med vänner som jag gärna hade läst mer om.
Jag tycker mindre illa om Hanzo efter atg man fått reda på mer om hans familjesituation, men det ursäktar inte hans beteende och det faktum att han är en väl dold yakuzaboss. Han utnyttjar kvinnor och tror att pengar löser alla problem.
Sista delen av boken tycker jag var den svagaste av de tre.
Jag förstår mig inte alls på Noa och det han gör i den här boken. Det känns inte alls som om det passade in i hur han blivit uppfostrad, av en troende adoptivfar, och trots att det inte nämns något om en vettig anledning så måste han varit mycket deprimerad eller sjuk för att lämna båda sina familjer på det viset. Noa var en riktig besvikelse även för läsaren.
Det är väldigt mycket fokus på sex i den här delen, vilket inte är något fel i sig, men det känns inte som om språket som används passar så bra ihop med resten av historien. Jag gillade bitarna med Mozasu, men när han blir tillsammans med Etsuko och det börjar handla om Solomon och Hana – som jag inte alls tyckte om – så tappar jag intresset för familjen. Solomons jobb och flickvän är så tråkiga att det förtar lite av nöjet. Att det skulle sluta så platt och trist!
Sunja och Kyunghee får inte alls lika stort utrymme i den här delen och det är nog anledningen till varför jag inte tyckte slutet var så bra. Boken avslutas även på ett sorgligt och otillfredsställande sätt på en kyrkogård. Att Hansu fortsätter att vara en horbock som behandlar kvinnor som skit även som gammal man känns trist, han har inte lärt sig någonting, karaktärsutveckling finns det mycket lite av i Pachinko är jag rädd.
I det stora hela så tyckte jag om de två första delarna och den sista var lite av en besvikelse.
