Det här är utan tvekan Niklas vassaste bok i serien. Brutalt och starkt berättas det om missbruk av olika slag, utsatthet, övergrepp andra hemskheter. Det är precis som tidigare otroligt bra skrivet, nästan så att det blir jobbigt att läsa vissa delar. Trots det kan jag inte sluta för spänningen är på topp från första till sista sidan. Här får vi följa Micke, Josefine och Liss-Kulla i både nutid och dåtid, och utan att spoila för mycket så vävs allas historier samman på ett otroligt skickligt sätt, inte bara i den här boken utan med tidigare delar. Allt som begravs kommer upp till ytan på ett eller annat sätt. Glashus är en av årets bästa och delarna som utspelar sig i hissen är minst sagt klaustrofobiska – inte minst för att jag och flera bokbloggare fick uppleva hur det är att fastna i en överfull hiss hos Norstedts för några år sedan. Det rekommenderar jag inte, men jag rekommenderar varmt hela bokserien, för den blir bara bättre för varje bok! Nu börjar väntan på Niklas nästa bok…
