Jag hade inte så bra koll på boken innan jag började läsa då Klas Östergren är ny för mig, men det här var någon form av historiskt berättad uppdiktning av verkliga händelser. Det är intressant och detaljerat – även om flera intressanta delar jag hade velat läsa mer om hastas förbi. Jag tycker att boken har en smått roande, nästan anekdotisk charm.

Skildringen av Adolf Fredrik Munck är bokens styrka. Han framträder som en larger than life-karaktär med driv, egenheter och självförtroende som faktiskt bär stora delar av romanen. Språket är sofistikerat och tydligt inspirerat av 1700-talets svenska vilket stundtals är både fyndigt och underhållande. Men ibland tippar det över och blir högtidligt på gränsen till tungrott. Det konstfulla språket känns emellanåt som en ersättning för en mer sammanhållen berättelse, som om formen får större betydelse än innehållet.

För även om boken är relativt kort så engagerade den mig tyvärr inte – annat än delarna när kungen uppvaktar drottningen. Det blir mer ett svenskt kostymdrama än en berättelse som verkligen griper tag. Dessutom händer det flera gånger att berättelsen stannar upp för längre utvikningar som inte tillför något. Det är skickligt skrivet och stundtals ganska underhållande, men det var ingen roman som jag kommer minnas någon längre tid.