Inläggen innehåller reklam genom annonslänkar för Bokus.

De Dödas Imperium av Mårten Sandén

Hon har färdats genom folksagor, handskats med kriminella nätverk, haft närkontakt med sataniska systrar och löst 200-åriga förbannelser. Nu är hon 18 år och har gjort militärtjänst som kustjägare. Hon är redo för sin sista strid.
De luftskepp som syntes på himlen redan i Det viskande barnet står nu över Grimeton, en nedlagd långvågssändare i Halland. När de undersöker radiostationen blir Jannike, Magnus och Reuter angripna av något som definitivt inte är mänskligt.
Jannike skickas till London och MI0, den paranormala delen av brittiska MI5. Där presenteras hon för den unge agenten Geoffrey Wilmot som ska bli hennes partner. Geoffrey faller för Jannike, men hon är inte förtjust: “Han är för helvete vampyr!” är det första hon säger.

Geoffreys vampyrism är dock ärftlig, vilket innebär att eventuella offer visserligen blir vampyrer och odödliga, men att Geoffrey själv dör efter bettet. Han bär sitt öde med motvillig värdighet.
Tillsammans spårar Jannike och Geoffrey luftskeppen till den hemlighetsfulle Lord Horlock; en industriman som har blivit förmögen på att tillverka klockor och radiomottagare. På The Paragon Hotel där Horlock bor är bara bröllopssviten ledig, och för att få den måste man uppvisa vigselbevis. Motvilligt går Jannike med på att gifta sig med Geoffrey.

I jakten på Lord Horlocks dödlige hejduk Muddy Boots finner det nu äkta paret en passage från The Paragon in i en annan tidsdimension. Denna parallellvärld är Lord Horlocks imperium, och i bortglömda tunnelsystem under första världskrigets slagfält väcker han liv i sedan länge stupade soldater. Men för att Lord Horlock till fullo ska kunna ta över världen med sin armé av döda måste han själv dö.

Den sista delen i trilogin om Jannike Faltin (de två tidigare var Den femte systern & Det viskande barnet) tar vid där den förra slutade, efter att Jannike gjort sin militärtjänst så kastas hon direkt in i mysteriet med Lord Horlock. Det är inte fullt lika spännande som man skulle kunna tro, det hintas en del om hur det hela ska sluta så när det väl händer något så känns det väntat. Några saker fanns det dock som jag inte var beredd på, vilket var kul. Det tog ett tag att komma in i boken som vanligt men sen flöt det på.

Jag gillade Jannike i förra boken, men kände inte mycket för henne i De dödas imperium. All min sympati gick åt till stackars Geoffrey och hela biten med honom och Jannike tyckte jag var ganska tråkig, hade förväntat mig något mer himlastormande. Som slutet på boken då jag fick en bit av det jag ville ha. I det hela är det här ännu en underhållande bok, trots att jag blev uttråkad till och från i mitten.