Inläggen innehåller reklam genom annonslänkar för Bokus & Storytel.

Rör mig inte

Rör mig inte av Tahereh Mafi

Ingen vet varför Juliettes beröring är dödlig.

Och så länge hon sitter inlåst och inte kan skada någon är det ingen som bryr sig om det heller. Världen har för fullt upp med att falla sönder för att ha tid med en 17-årig, trasig och inbunden tjej. Svält och sjukdomar decimerar befolkningen, fåglarna flyger inte längre och molnen har fel färg. Återetablissemanget sa att bara de kunde ställa saker till rätta igen, och de låste in Juliette i en cell. Nu har så många människor dött att de överlevande viskar om krig. Och Återetablissemanget ändrar sig. Kanske är Juliette mer än en pinad själ i en giftig kropp. Kanske är hon precis vad de behöver just nu. Juliette tvingas välja: bli ett vapen i Återetablissemangets tjänst. Eller slåss mot dem.

Juliette känns som en tvillingsjäl, hon tänker som mig, hon beter sig som mig och hon har något som gör att hon inte vill att andra ska röra henne. Fast det hon innerst inne vill är att någon ska kunna hålla om henne. Det kan jag relatera till med min aspergers, jag tyckte inte om att folk rörde mig, men sen kom jag till insikt att det inte är en ursäkt att hålla sig undan folk för det. Precis det som jag vet att Juliette kommer lära sig.

Boken är skriven på ett sätt så att man känner att man får veta Juliettes inre tankar och känslor. Den är poetiskt skriven, något som irriterar till och från men samtidigt är det som gör boken så tilltalande. Ett tveeggat svärd som man vill spetsat på om och om igen. Jag gillar att läsa om dystopier, det tilltalar mig att det kan faktiskt bli värre än vad det är nu. Vi har det ganska bra ändå. Det bästa är också de överstrukna meningarna, som är precis så vi människor tänker, vi tänker något dåligt, något dumt som vi sedan stryker över i vårt sinne och ersätter med en bättre tanke. Det betyder inte att vi inte har tänkt det där dåliga och här får vi veta exakt vad det var hos Juliette. Nu är det förstås hennes anteckningar, men där gör vi just så om vi inte har möjlighet att sudda ut det vi skrivit, vi stryker ett streck över det.

Jag älskar intensiteten mellan Juliette och Adam, Juliette och Warner. Jag föredrar faktiskt den andre. Han känns mer äkta och mer passande för Juliette, kanske är det bara jag som gillar bad boys (som innerst inne är rädda små pojkar?) i böcker. Jag hoppas ändå att Warner får mer plats i kommande böcker och att det blir mer av det passionerade. För jag kan behöva lite passion i mitt liv.

Recensionsex från B. Wahlströms.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

x( ^^ ;) :´( :| :x :wtf: :roll: :o :no: :love: :lol: :evil: :Zzz: :P :D :? :3 :/ :) :( 8)