Inläggen innehåller reklam genom annonslänkar för Bokus.

Pachinko: Bok II Fäderneslandet 1939 – 1962

Pachinko av Jin Min Lee
Något försenad, men här kommer mina kommentarer på del två.

Boken är rakt igenom lättläst och jag gillar verkligen alla japanska och koreanska uttryck som inte översätts. För de läsare som inte kan språken (jag förstår en del japanska) så är det säkert mindre kul. Oishii betyder exempelvis “utsökt” eller “delikat” och uttryck när något man äter smakar extra bra. Det finns en himla massa uttryck och seder som man tar till vid just måltiderna, lite udda men ganska kul när man väl är van vid det.

I den här delen så är det mest fokus på Sunjas söner och deras uppväxt samt livet efter atombomberna och krigets slut. Jag gillade Noa till en början då han verkade smart, och Mozasu aningen mindre. Mot slutet av den här delen så tyckte jag precis tvärtom. Noa är för stram, strävar efter kunskap och vill inte bli sedd som korean, det han i grunden är, utan som en människa. Han tror att han är mer än vad han är och förskjuter sin familj på grund av att de ljugit för honom. Mozasu däremot är en bråkstake som sätter familjen främst och strävar efter rikedom och bryr sig inte så mycket om sin bakgrund. Han är en skön typ med vänner som jag gärna hade läst mer om.

Jag tycker mindre illa om Hanzo efter atg man fått reda på mer om hans familjesituation, men det ursäktar inte hans beteende och det faktum att han är en väl dold yakuzaboss. Han utnyttjar kvinnor och tror att pengar löser alla problem.

Det går fort fram och jag hoppas det kommer sluta väl för åtminstone ett av Sunjas barn.

Inga spoilers i kommentarerna nu, annat än från bok I och II 😉

Kommentarer

  1. Sandra

    Ja, Hansu har ju fått utrymme att nyanseras lite mer. Själviskheten och cynismen är kvar – förklarad och försvarad av honom själv – och det är ju bara det faktum att han hade “tur i oturen” och fick en utomäktenskaplig son som gör att han visar så stor generositet, men som litterär figur har han blivit ganska intressant, inte minst som representant för en maffia som jag fick anledning att läsa på lite om.

    Sönerna blir också ganska intressanta med framkrypande komplexitet som gör att man, som du säger, kan ändra uppfattning om dem då och då.

    Sedan vet jag med mig att jag brukar ha dåligt tålamod med de personligheter i en berättelse som inte verkar kunna ta sig i kragen, och av den anledningen sitter jag ofta och retar mig på stackars Sunja. Att hon är fattig kan hon inte lastas för och att hon var tillräckligt naiv för att bli förförd och lurad av en hal typ i tonåren försöker jag förlåta henne. Jag respekterar hennes flit och gladde mig åt hennes plötsligt uppblossande bestämdhet när hon skulle sälja den värdefulla klockan. Men många års driftighet och relativ framgång mitt i utmanande omständigheter verkar inte ha skänkt henne något självförtroende, inte ens i sin relation till sönerna. Det sägs till exempel att hon på alla sätt försökt få ordning på Mozasu när han börjar lösa problem med knytnävarna, men hon skildras aldrig som en trygg och förståndig förälder som visar fasthet, utan bara som en desperat, som vrider sina händer och bönar och ber omgivningen om hjälp. När Noa konfronterar henne med den avslöjade hemligheten reagerar hon lika bestört och desperat. Som mest ofrånkomlig är kanske desperationen när hon i djupt underläge och med brustet modershjärta står inför Hansus hustru, men vid det laget har jag så många gånger blivit beklämd över hennes enahanda repertoar att min sympati är på upphällningen. Hon är en överlevare, men en som verkar ha fastnat i att betrakta sig själv som fullständigt hjälplös.

    Och så måste jag återkomma till att tiden och platsen (eller tiderna och platserna) är det som mest fångar mitt intresse. Det är visserligen en familj och dess utveckling vi får följa, men inramningen i form av krig, kolonisation, rasism och allehanda politiska orättvisor är avgörande för allt som sker. Trots att det egentligen uteslutande är händelserna i familjemedlemmarnas liv som driver historien framåt tillåts vi aldrig glömma att det är specifika år, orter och samhällsförändringar som skildras, utan att, som du nämnt tidigare, alltför mycket text behöver ödslas på miljöbeskrivningar och annan kringinformation. Det är väl genomfört. Om jag ändå ska vara liiite mer kritisk: Författaren har valt att beskriva vad som sker i familjens olika generationer under ett långt tidsspann. Vissa kapitel sträcker sig över flera år, andra (särskilt nu i del två, tror jag) har mycket dialog och detaljbeskrivningar och utspelar sig under enstaka dagar. Mellan kapitlen kan det gå några år eller några månader. För mig är inte temposkiftningarna av godo. Ibland undrar jag efter kapitlets slut vad som hände sedan, men kastas på nästa sida in i ett skeende långt senare. Ofta behöver jag bläddra tillbaka och räkna – hur lång tid har gått, hur gamla är sönerna nu? Jag hade föredragit ett mer klassiskt upplägg, till exempel att tempot skiftar lagom mycket genom texten, men att långa tidshopp enbart sker i de båda mellanrummen mellan bokens tre delar.

    Ja, det blev en lång utläggning om personliga uppfattningar. Jag ser att sista delen i Pachinko heter Pachinko, och man fick ju stifta bekantskap med spellokalerna för första gången någonstans i bokens mitt. För ett och ett halvt år sedan gjorde jag mitt första och hittills enda besök på ett Pachinko-ställe, i Tokyo. Det var hysteriskt! Och svårt att tänka sig att fenomenet är så gammalt.

    Nu plöjer jag vidare!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.