Boktjuven som film

boktjuven1 boktjuven2 boktjuven3

The Book Thief (2014): Official Cast

» Sophie Nélisse som Liesel Meminger
» Geoffrey Rush som Hans Hubermann
» Emily Watson som Rosa Hubermann

Betvingade

betvingade

Betvingade av Simona Ahrnstedt

Betvingade är en storslagen kärleksroman där man möter ett medeltida Sverige fyllt av riddare, tornerspel, slott och herresäten.

Östergötland 1349

Stormannadottern Illiana har gått till en skogstjärn för att bada då hon blir överfallen. Ett tygstycke träs över hennes nakna kropp och hon fraktas till en okänd plats. När tyget tas bort ser hon en mörk, skäggig man som sitter och betraktar henne.

Han, riddare Markus, väntar på en utsedd byflicka som ska göra honom sällskap för natten men till sin förvåning kommer hans soldat med fel kvinna. Inte bara är flickan framför honom mager, blek och tanig, han märker också snabbt att hon kommer från en fin familj. Han bestämmer sig för att eskortera henne hem men under färden stöter de på flickans bröder och en olyckshändelse gör att en av dem dör.

Markus blir förd till Illianas gård där han blir upphängd i kättingar och torterad av hennes far. Räddningen blir kung Magnus Eriksson som kommer och avbryter tortyren. Illianas familj anser dock att Illiana är skändad eftersom hon hittats naken tillsammans med en man och därför är oanvändbar för giftermål. Kungen har nu inget att annat val än att tvinga Markus att gifta sig med Illiana …

Jag såg verkligen fram emot att få läsa den här boken, för jag älskade verkligen Överenskommelser. Simona skriver verkligen på ett sätt som tilltalar min inre, gammaldags kvinna – den som helst hade velat leva för hundratals år sedan och tvingas gå klädd i klänning och bli uppvaktad eller våldförd av bryska män (ja, kanske inte våldförd men man vet ju hur det var förr i tiden – och hur det fortfarande är i vissa länder…)

Jag kommer aldrig att tycka om män som sätter på kvinnor lite här och var utan att vara känslomässigt involverade, det är jobbigt att läsa om men visst är det lite skönt att få läsa om sådana som börjar bete sig som män ska bete sig i min mening. Trygga och stabila och trogna till sin one and only. Man blir  varm i hjärtat och önskar att alla sådana män ska bättra sig.

Illiana är ingen jag identifierar mig med till en början, hon är mager och ganska inskränkt som kvinnor var förr men växer allt mer för var sida. Hon är inte alls svag och man känner verkligen med henne. Markus är inte så som jag gillar mina män, men jag ser det som Illiana ser i honom i slutet.

Jag älskar kärlek. Vem älskar inte kärlek? Det fanns massor i Överenskommelser och i Betvingade finns det ännu mer. Jag fastnar och kan inte sluta läsa. Det går bara inte. Vill bara ha mer! Jag tuggar i mig allt som Simona får ner på papper. Hon är trevlig, snygg och vet precis vad såna som jag vill läsa om. En av mina favoritförfattare på 2000-talet! Grämer mig något över att jag inte har ett signerat ex i min samling då jag har träffat henne två gånger utan att våga mig på att fråga.

Längtar ihjäl mig efter De skandalösa, den tredje och avslutande boken om slottet Wadenstierna.

Recensionsex från Damm Förlag

betygbetygbetygbetygbetyg

Titel: Betvingade | Författare: Simona Ahrnstedt | Genre: Romance, Historisk | Förlag: Forum | Format: Inbunden | Sidantal: 356 | Utgivningsår: 2012 | Köp boken: Bokus

Förr eller senare exploderar jag

faultinourstars

Förr eller senare exploderar jag av John Green

Det här är en berättelse om cancer, visst, men det är framförallt en förkrossande vacker och gripande historia om livet, Hazel Grace och Gus. Om att vara ung och ändå stå med ena foten i graven. Om att tro att man aldrig mer kommer att bli glatt överraskade. Om att få sin sista önskan uppfylld.

Hazel är 17 år och kommer aldrig att bli frisk igen. Det har hon vetat sedan dagen då hon fick sin cancerdiagnos för tre år sedan.

Hazels mamma är orolig för att Hazel ska missbruka Americas Next Top Model och bli allt mer isolerad hemma vid teven. Depression är ju en vanlig bieffekt till cancer har hon läst (Hazel menar att det inte är cancern som gör henne deppig – det är vetskapen om att hon ska dö).

Lösningen blir att anmäla Hazel till kyrkans stödgrupp för unga med cancer. Men mötena visar sig vara allt annat än uppiggande och följer ungefär samma mönster som ett AA-möte.

Men en eftermiddag i den där stödgruppen förändras livet. Augustus Waters, friskförklarad från sin cancer, dyker upp.

Hazel möter Augustus Waters blick och deras kärlekshistoria ska komma att bli en sådan som poeterna diktar om. E p i s k.

Jag hade missat all hype kring Förr eller senare exploderar jag (eller The Fault in Our Stars som är orginaltiteln) så jag läste boken utan några som helst förväntningar. Jag visste inte ens vad den handlade om annat än huvudpersoner med cancer.

Och även om boken är så mycket mer än så, så kan jag inte annat än störa mig på att det är just en cancerbok. Jag avskyr cancerböcker! Kanske har det att göra med att jag inte gillar att bli deprimerad och ledsen när jag läser – läsandet är en flykt från verkligheten för mig.

Med det sagt så ska jag även säga att jag inte avskyr den här cancerboken. Jag föll inte lika hårt för den (men av det jag förstått så förtjänar den några omläsningar, kanske på engelska också) som de flesta andra jag pratat med. Men som jag sa, läsandet är en flykt från verkligheten för mig och även om boken är sorglig så är den även vacker och rolig och tänkvärd och mycket mer.

Vilket gör att jag vill att Hazel och Augustus ska finnas, oavsett om de är sjuka eller ej. De känns lite för bra för att vara sanna, för smarta, för underbara. All beauty must die. För det är ju det som jag gärna blundar för, inte cancer och misär, utan det faktum att vi alla kommer att dö. Vi är alla döende med olika mängd tid tilldelade. Man hoppas ju alltid att en själv och sina älskade ska ha turen att få de längsta livsljusen (som i min favoritsaga när jag var liten.)

Nu fastnade jag oavsett mitt ointresse för den här typen av bok som klister för just den här boken, för den är så mycket mer än så. De finns säkert dom som inte får någon känsla för boken, men det här är för mig en bok som jag älskade och tyckte var obehaglig. Jag levde mig in i boken så pass att jag identifierade Gus med min egen pojkvän och Hazel med mig själv även om vi i grunden inte är ett dugg lika (jag älskar V För Vendetta!) Då kan man förstå att det blir lite jobbigare att läsa boken.

Jag kan skriva hur mycket som helst om vad jag älskade med var och en av karaktärerna – jag tyckte nästan om Van Houten, denna sorgliga och tragiska person. Som fungerade som en bra kontrast till Hazels föräldrar.

Men nu ska jag hålla mig kort. Livet går vidare. Den här boken kommer att bestå.

En hälsning till de svenska läsarna:

Recensionsex från Bonnier Carlsen