
Det här är en bok som på ytan är paketerad som feelgood, men som är så mycket mer än så! Alla känner säkert inte till att jag är en före detta ”hemmasittare” då jag skolvägrade en stor del av grundskolan och blev tvungen att gå årskurs 7-9 på distans. Det började med att jag fick en helt oduglig vikarie i min klass som inte lyssnade på mig när jag berättade att jag inte kunde koncentrera mig och ville sitta i det tysta rummet som fanns (hon sa att det skulle vara orättvist mot de andra eleverna om jag fick specialbehandling) – det här var innan jag fick min autismdiagnos. Därför känns den här boken verkligen på djupet och jag känner verkligen igen mig i Veronicas dotter även om jag inte hade samma självskadebeteende. Åsa har verkligen lyckats med att fånga alla de inblandades rädslor och hur det kan vara i de här situationerna, utan att det känns konstlat. Jag fastnade även för den fina grannen Lars och mådde så dåligt över hans situation även om det mitt i allt det jobbiga fanns ett ljus i hans relation med Sanna och hönsen. Det här är en tung bok, men det bästa med feelgood jämfört med övriga romaner är att man vet att det alltid finns en ljus i slutet av tunneln. Så läsaren vet att det kommer att sluta bra trots att vägen dit kan vara svår och full av mörker. Jag är glad att det finns terapeuter som Åsa och önskar att jag hade fått träffa henne som tolvåring innan jag fått min diagnos. Det värsta jag visste var när vuxna pratade över mitt huvud och inte lyssnade när jag pratade. Det var tyvärr mycket av det inom PBU där jag gick på 90-talet så jag vägrade gå dit också. Men trots att jag utvecklade agorafobi och knappt lämnade hemmet mellan 15-23 års ålder så fick min berättelse ett lyckligt slut och jag lovar att det finns ett för alla så länge man aldrig slutar kämpa – det finns alltid alternativa vägar att gå och stöd att få.