Endast de värdiga överlever bindningen till en varg. För att rädda sin syster måste hon riskera allt och bli en av dem.
Meryn Cooper har aldrig drömt om att bli en av de bundna, kungens elitsoldater som knyter mentala band till enorma, brutala vargar. Hon har accepterat sitt liv i fattigdom, i skuggan av slottet. Men när hennes lillasyster Saela kidnappas och förs över gränsen av de odödliga monster som hennes land har kämpat mot i århundraden, rämnar allt. Fast besluten att ta sig till fronten och rädda sin syster går Meryn med i armén, bara för att upptäcka att årets uttagningar tvingar alla soldater att riskera livet och försöka binda sig till en varg. Mot sin vilja kastas hon in i de dödliga tävlingarna och en skoningslös utbildning på slottet. Och hennes farligt attraktive instruktör Stark Therion är knappast mindre hotfull än vargarna själva. Allt är en tävling. Alla är hennes fiender. Utom – kanske – prinsen, vars intresse för Meryn gör henne till en ännu större måltavla …
Ibland vet man redan efter några kapitel att en bok är precis ens typ av läsning. Dire Bound var en sådan bok för mig. Jag blev helt uppslukad av berättelsen och hade svårt att lägga den ifrån mig.
Världen är mörk, brutal och fylld av faror, men samtidigt finns det ett driv som gör att sidorna flyger förbi. Det är hopplöshet, vänskap, kärlek, svek och en ständig kamp för att överleva, vilket gjorde att jag hela tiden ville veta vad som skulle hända härnäst.
Jag tyckte mycket om Meryn som huvudperson. Hon kastas in i situationer hon aldrig bett om, men fortsätter framåt med en envishet som gör det lätt att heja på henne. Hennes relation till vargpartnern var också en av bokens stora styrkor och bidrog till att jag snabbt investerade mig i berättelsen.
Boken innehåller många av de ingredienser jag uppskattar i romantasy, och även om handlingen stundtals är ganska förutsägbar gjorde det mig inte särskilt mycket. Jag trivdes så bra i världen och med karaktärerna att jag gärna följde med på resan ändå.
Det som fungerade mindre bra för mig var delar av romantiken. Relationen med Killian får tidigt drag av kontroll och dominans, och det är inte den typen av dynamik jag personligen föredrar och det gjorde sexet långt ifrån hett i mina ögon. Jag fastnade inte för Stark förrän mot slutet av boken och det är för att han är en typisk Severus Snape-karaktär. Det är mycket Fourth wing och lite Harry Potter över boken i allmänhet, man har plockat russinen ur kakan så att säga.
Trots några invändningar var det här en helt underbar läsupplevelse. Kanske inte den mest nyskapande romantasyn jag läst, men definitivt en av de mest beroendeframkallande på länge. Bonuspoäng för det extra kapitlet ur Starks synvikel, det sätter tonen för nästa bok som jag kommer att kasta mig över så fort jag tar semester!
