Glastronen av Sarah J. Maas

Lönnmördare, palatsintriger, magi och romanser. Vad mer kan man begära?

I kungadömet Adarlan – där magi och gamla seder förbjudits, och där härskaren styr med järnhand – kallas landets främsta lönnmördare, 18-åriga Celaena Sardothien, till rikets vackra, skimrande glasslott.

Hon reser dit, inte för att mörda kungen, utan för att vinna sin frihet. Om Celaena besegrar tjugotre motståndare i en tävling – mördare, tjuvar och soldater – blir hon frigiven från fängelset och kommer att få tjäna som kungens kämpe.

Kronprinsen, Dorian Havilliard, kommer att utmana henne. Kaptenen för livgardet, Chaol Västfall, kommer att träna henne. Och båda kommer att försöka vinna hennes hjärta. Men något ondskefullt ruvar i glasslottet, något som är där i syfte att döda.

Celaenas kamp för sin frihet övergår till en kamp för överlevnad, till ett desperat försök att förgöra de mörka krafterna innan de utplånar hela hennes värld.

Det här är en bok i min smak, den har lite av varje och har en handling som jag tycker flyter på bra. Celaena är en intressant karaktär som inte får leva ut riktigt i den här boken av uppenbara anledningar. Vi får hoppas att hon får visa vad hon går för i kommande böcker. En sak jag inte förstår mig på är romantiken i boken, varför Chaol är intressant bland annat. Han är en ganska platt karaktär och väldigt mesig när det kommer till kvinnor. Dorian är hans raka motsats, men inte heller där så förstår jag tjusningen (okej båda tycker om böcker vilket är ett plus, men annars?) utan det verkar mest vara det yttre som lockar. Jag tror att boken hade varit ännu bättre utan romantik tills dess att man lärt känna karaktärerna bättre.

Handlingen i boken påminner en del om Hungerspelen och Divergent i och med träningen och prövningarna, men har även vissa likheter med Röd drottning. Nu tycker jag betydligt bättre om Celaena än både Tris och Mere (svårt att slå Katniss) då hon verkar ha betydligt bättre självförtroende och då hon inte har någon familj så gör det henne mer känslokall och trovärdig som lönnmördare. Jag hade som sagt gärna fått veta mer om de andras personligheter och varför de är som de är, kungen och drottningen till exempel förstår jag mig inte riktigt på. Varför utrotades allt som hade med magi att göra? Det känns som om det finns många lösa trådar i behov av att knytas samman. Det här är förvisso bara en bok av många av samma författare, så jag ser fram emot fortsättningen.

Jag måste rikta lite kritik till översättarna tyvärr, det känns inte som om de har översatt vissa ord på ett korrekt sätt. Alltså inte ersätt det engelska ordet med ett passande svenskt ord utan bara översatt det ordagrant. Det gör att jag som läsare kom av mig flera gånger. Samt att man i modern tid väljer att översätta namn bara för att det är fantasy tycker jag är beklagligt, det låter så mycket bättre med namn och orter på originalspråket om det är engelska. Om Modernista läser detta så ställer jag gärna upp på att korrekturläsa böcker som denna innan publicering – eller ge den till någon annan bokbloggare som har koll – för det känns inte som om någon har kritiskt granskat översättningen ordentligt. Många svenska översättningar står och faller på just detta, vilket är anledningen till varför så många väljer att köpa böckerna på engelska. Måste förstås säga att det är mycket av boken som är bra översatt, men just de här enstaka orden, meningarna och namnen gör att det känns som en dålig översättning, det är inte lätt att översätta – jag vet – jag har översatt en hel del i mina dar.

Slutligen så vill jag säga att jag inte direkt blev besviken, men så hade jag inga höga förväntningar heller. Jag tycker om Celaena och Nehemia, men inte fler än så. Det finns inga fantastiska killar i boken att bli upp över öronen i heller, men jag tycker inte att Celaena behöver någon romantik ärligt talat. Hon bör hålla sig till att ha ihjäl folk och monster, utrota ondskan. Det gör hon trots allt allra bäst!

Tack Modernista för recensionsexemplaret.