Lockwood & Co. – Den skrikande trappan av Jonathan Stroud

”Temperaturen sjönk snabbt. Spökdimma svävade runt våra vrister och skvalpade mot sofforna. Och när vi såg oss över axeln hade de första verkliga apparitionerna tagit form – skuggiga gestalter som stod mitt i entréhallen.”

I över femtio år har varenda landsände i England plågats svårt av en epidemi – av vålnader. Spöken, andar och gengångare som inte är speciellt vänliga, snarare rent livsfarliga. Antalet parapsykiska agenturer har ökat med åren, alla med samma affärsidé: att förgöra spöken. Bara barn och unga har den rätta övernaturliga förmågan när det gäller att uppsöka och förinta. Till detta används värjor, järnkedjor och magnesiumeld. Konkurrensen mellan agenturerna är stenhård.

Lucy Carlyle, en talangfull, mycket ung agent med stor ambition, anländer till London, säker på att hon ska få anställning hos en av de mest framstående agenturerna. Istället hamnar hon hos Anthony Lockwood. Hans firma befinner sig på fallrepet, men han driver den med stolthet, och utan någon vuxens närvaro. Efter att ett jobb får ett katastrofalt avslut, sinar uppdragen. Mot sin vilja måste de därför anta sin farligaste utmaning någonsin. På ett av de absolut mest hemsökta godsen i England.

Det känns som om jag bara har läst bra böcker på sistone vilket är riktigt roligt. Jag blir nästan aldrig besviken på böckerna då jag inte har alltför höga förväntningar inför dessa. Jag kände förvisso till Jonathan Stroud sedan tidigare, men hade inte läst något av honom innan jag fick boken i en goodiebag från förlaget. Handlingen var verkligen intressant och det var länge sedan jag läste en bok där “riktiga” spöken var en del av vardagen. Jag älskar att den har en kvinnlig berättare i Lucy samtidigt som det är tre huvudpersoner med George och Lockwood i spetsen.

Boken börjar som ett sånt där irriterande tv-avsnitt där man kastas in i handlingen omgående, det händer en massa saker och sedan så handlar nästa kapitel (avsnitt) om vad som ledde upp till händelserna i första kapitlet. Det fungerar faktiskt bättre i böcker och suget att få läsa mer var minst sagt påtagligt. Det enda jag kan anmärka på är att den inte var tillräckligt läskig för mig. Den hade potential, men många dialoger klipptes av mitt i det “intressanta” alltså det vidriga eller vad man ska säga, förmodligen till förmån för yngre läsare. Nu tycker jag att det är hälsosamt för barn att läsa just skräcknoveller (själv läste jag tonvis men spökhistorier när jag var liten – När fan flådde smeden och Häxdopet var favoriter!) så Stroud borde kryddat berättelsen med ytterligare hemskheter för oss äldre läsare.

Älskar att det inte finns någon romans i boken och att huvudpersonen inte är en sån där underbart söt och speciell tjej som de ofta tenderar till att vara, Lucy är speciell, men för att hon kan det hon kan. Att den småfeta karaktären George förutom att han är tjock är rätt odräglig känns inte så kul. Varför måste den tjocka alltid vara tråkig och elak eller glad och rolig? Lockwood känns inte som om han har någon speciell karaktär i den här boken utan påminner mest om klassiska detektiver som exempelvis Sherlock Holmes. Väldigt spännande var den oavsett och jag bet lite på naglarna 8vilket jag annars aldrig gör, så det är ett gott tecken! Jag kommer helt klart att fortsätta att följa den här serien och rekommenderar den varmt.

Tack B. Wahlströms för recensionsexemplaret.