Huset mittemot av Alex Haridi
Det finns historier som berättas om och om igen trots att alla redan har hört dem. Historien om Jonathan Andersson var en av dessa.
Det fanns inte en elev på Uddviksskolan som inte kunde den utantill och ändå slutade den aldrig att fascinera. Det var ingen lång historia och den var inte särskilt komplicerad. Den gick så här: ”Den nittonde oktober 1992 cyklade Jonathan Andersson hem från skolan. Han åt sitt mellanmål och gjorde sina läxor. Sedan gick han upp på vinden och hängde sig. Han var bara tretton år gammal.”
Alla i stan kan den här historien. Även Joel: en smart, grubblande kille som växer upp mittemot huset där allting hände. Det kallas Ödehuset eftersom ingen har bott där sedan det hemska för tjugo år sen.
Men så en septemberdag parkerar en bil vid infarten. En man kliver in med en papperspåse och kommer ut tomhänt. Och den enda som ser honom är Joel. Det här blir början på ett sökande efter sanningen där alla gränser suddas ut. Är det lek eller allvar? Verklighet eller fantasi? Joel eller Jonathan?
För att inte ge läsarna falska förhoppningar om att det här ska vara en övernaturlig skräckroman så kan jag direkt berätta att den inte är det.
Jag skulle snarare kalla det thriller, inte skräck men spännande och stundtals mörk och en aning gotisk. En riktigt genuin skildring av hur det är att vara 13 år och samtidigt lite mer än så. Den handlar egentligen om hur det kan bli när man tappar bort sig själv och försöker ta reda på vem man är eller vem man vill bli.
Jag älskar att den inte lägger för stor vikt på att beskriva minsta lilla löv som rasslar i vinden som andra författare verkar tro att vi läsare måste ha för att det ska bli en bra bok. Här är det fokus på vad som sägs och vad som görs och det skapar ett bra flöde i läsandet så man inte fastnar vid överflödiga omgivningsbeskrivningar.
Min favorit i boken är helt klart Kalle och trots att jag var en av de mer intelligenta i min klass vid den åldern så var jag även den stökigaste och fick mycket problem med skolan. Så jag och Kalle hade en hel del gemensamt. Det är främst det som jag älskade med den här boken, att karaktärerna kändes så verkliga och nu efteråt så känns det som om de fortfarande finns någonstans därute, att man verkligen har träffat dom.
Jag hade gärna fått veta mer om Kalle och de andra personerna, då jag tyckte att de var mer intressanta än huvudpersonen själv. Bland annat Joels syster med sina problem, som jag i slutändan inte vet om hon får bukt med eller ej. Löser det sig för Kalle med skolan? Hur går det för dom?
Det är en lagom spännande bok, med otroligt bra skrivna karaktärer, men jag hade gärna läst mer om de andra och mindre om Joel. Fått mer info om vad som får dom att agera på det sätt de gör och hur de blev som de blev.
Jag tyckte om boken, men det fanns som sagt några saker som inte gick hela vägen för mig. För att vara Alex romandebut så är jag dock mäkta imponerad – och en aning avundsjuk för att den var så bra skriven.
Prata omkull mig
Kom och ta mig
Förför mig, förgör mig
