Modernista – de snyggaste omslagen

modernista books

Jag älskar Modernista och hur de valt att ha snygga, stilrena omslag när de ger ut de svenska översättningarna. Många förlag gör egna omslag som är betydligt fulare än originalen och därför är det skönt att det finns ett förlag som gör rätt.

Tänkte våga mig på att maila och be om recensions-ex av de tre böckerna ovan. Ha-begäret är stort kan jag lova, men som en fattig bokbloggare så får man be snällt och hoppas på att få recensera. Ibland så åker man på en nit dock, som med B. Wahlströms som jag bad om ett rec-ex på Odins barn och fick en e-bok. Jag läser inte böcker på datorn, eller på platta, så det kändes inte så roligt. Får försöka ladda ner den på min iPhone och läsa, men jag är en “man ska kunna lukta, känna och bläddra i en bok!”-person. Ljudböcker tycker jag i och för sig om också, men bara om uppläsaren är bra.

Det är jag som är Caroline

20130302-145454.jpg

Det är jag som är Caroline av Peter Barlach

Hon är snygg, hon är smart och hon vet om det

Under en vinter får vi följa Caroline på hennes ensamma, envisa flykt undan sin mamma. Hon träffar bland andra Andreas, som hyr ut sina bortresta föräldrars matkällare för tusen kronor i månaden. Och Joakim, en gift man som raggar upp henne i delikatessdisken där hon jobbar. Men viktigast för henne blir Stephanie; en 40-årig före detta knarkare och modell som numera bara missbrukar kaffe och treo och pluggar till sjuksköterska. Stephanie är den enda som vågar ställa frågan: “Varför flyr du från din mamma, Caroline?”.

Det är så svårt att tycka om en bok, när man allt annat än tycker om huvudpersonen. Det känns som om jag läser en bok om en 40-årig man/kvinna som har fått möjlighet att leva genom en 17-årig tjej. Om det hade varit en fantasy-bok så hade jag förstått att Caroline är smart, snygg, kan allt och är bra på det mesta hon gör. Det finns inte många tjejer i den åldern som kan leva upp till en person som Caroline – och tur är väl det – hon är en hemsk förebild. Som karaktär gör Caroline allt det som jag avskyr hos tjejer i hennes ålder, sånt som jag var smart nog att välja bort.

Det är också ganska motsägelsefullt att hon är både snygg, smart och är en självständig kvinna som går sin egen väg och inte låter sig hindras av någon. Caroline är som jag sa både en man och en kvinna i en. Helt ologisk och övernaturlig. Hon är en sån person som man aldrig skulle vilja umgås med då hon gör folk så illa, eller hon snarare möjliggör att folk råkar illa ut. Allt det här gör att jag inte kan känna med henne, hennes familjeproblem och sorgen. Det gick inte hem helt enkelt. En annan sak, som är olikt mig, är att jag tycker att det utförligt beskrivna sexet i boken är helt överflödigt. Det för inte historien framåt, det tillför ingenting! Och det kommer från en riktig jäkla snusktant (let’s get personal!) som jag.

Då inte sagt att det är en dålig bok. Jag tycker om hur den är skriven, den är riktigt bra skriven till och med. Men jag bryr mig inte ett dugg om Caroline, utan alla andra personer som hon har i sin närhet, det är där jag hittar guldkornen. Matlagningen, Stephanie, den snärtiga dialogen och alla sidospår i boken som jag önskar hade fått större utrymme.

betygbetygbetygbetygbetyg
Det är jag som är Caroline | Peter Barlach | 315 s. | Recensionsex från Bonnier Carlsen | 2012

Inga kelgrisar, inga styvbarn

140612-05

Inga kelgrisar, inga styvbarn av Cia Sigesgård

Ett typiskt hyreshus. En trappuppgång med fyra lägenheter. På utsidan liknar det gula tegelstenshuset en folkhemsidyll, men innanför väggarna lurar ondskan.

Astrid har alltid vetat att det var något fel på hennes son. Ingen trodde henne. De sade att hon var en dålig mor. Att det var henne det var fel på. Men ingen visste det som Astrid visste. För de hemliga gästerna som plötsligt börjar dyka upp kan hon berätta sanningen om vad som hände Caroline och de andra.

Någon gör inbrott i Annas lägenhet. Ingen tror henne. De säger att hon inbillar sig. Anna har ju alltid varit annorlunda. Speciell, som Kristoffer sade. En enda person tar henne på allvar.

Långsamt förs läsaren djupare in i husets hjärta där skuld, vrede och galenskap brottas med hopp och naivitet, och där alla inblandades tillvaro redan står på ända. Samtidigt sänker sig en stank av förruttnelse över byggnaden. En stank av ruttnande lik.

Jag hade inte turen att få hem boken ihop med en mjukisråtta vilket jag grämer mig något enormt för. Tänk att få läsa boken ihop med en råtta! Genialiskt! Men jag fick boken innan den hade gått till tryck och läste ut den direkt. Den kretsar kring de boende i ett hyreshus, det låter simpelt, men är långt ifrån det. Lite extra spännande blir det att få läsa om då författarinnan själv länge varit fastighetsförvaltare.

För att gå rakt på sak så älskade jag den här debutromanen! Det är verkligen en psykologisk folkhemsrysare med så perfekt hemska beskrivningar att jag jublar inombords. Jag fastade redan efter ett par sidor och Astrids umgänge med råttorna är något jag kommer att komma ihåg länge. Det känns som en bok som jag önskar att jag hade skrivit själv, så bra är den. Anna är så lätt att identifiera sig med att man blir mörkrädd.

Det här är en bok som jag rekommenderar alla att läsa – eller kanske inte de mest äckelmagade då. Enda anledningen till att den inte får full pott är att jag inte var helt nöjd med slutet, samt att den var för kort. Nu hoppas jag att det kommer fler böcker från Cia, så att jag får möjlighet att sätta en 5:a nästa gång.

betygbetygbetygbetygbetyg
Inga kelgrisar, inga styvbarn | Cia Sigesgård | 391 s. | Recensionsex från Kalla Kulor Förlag | 2014

Bara människor

image

Bara människor av Anne Liljeroth

Hur ska det egentligen gå för dem som bor på Smedjegatan 6?

Journalisten Saga Widerbeck bestämmer sig för att flytta tillbaka till sin barndomsstad i ett försök att hitta sina rötter, och snart låser hon upp dörren till en lägenhet på Smedjegatan 6. Med sig har hon en plan för att göra upp med de personer som en gång sårade henne.

Plötsligt står hon öga mot öga med sina nya grannar, Patrick Swedmark, Per Norder, fröken Andersson och Wille Weber, alla med sina egna historier och motiv. Saga vill få dem att minnas vad de gjorde, och också se henne som den hon är idag. Men saker och ting blir inte riktigt som hon tänkt sig.

Jag fick denna debutroman från författarinnan själv och blev förstås väldigt glad då jag har svårt att få pengarna att räcka till just nu. Blev även positivt överraskad av att den var så pass bra då jag inte hade hört mycket om den tidigare. Det tog inte lång tid att sätta sig in i handlingen och det var ett bra driv i boken, man undrar verkligen vad det är som har hänt och vad som ska hända. Det är så lätt att ta till sig boken då den är skriver på ett så lättsamt sätt, den är inte alls simpel, utan bara riktigt bra skriven.

Saga är nästan 40, men i mitt huvud så kändes hon mer som en person som närmar sig 30. Milla är precis tvärtom, hon känns relativt äldre än vad hon faktiskt är. Det är roligt när man får en egen känsla för karaktärerna än det som står i boken. Styrkan i boken är människorna, vilket nog är uppenbart med tanke på titeln. Det finns minst en person som man kan identifiera sig med. För mig är det Saga och Milla, utan att gå in på detalj vad det är med just dom två – då jag undviker spoilers i mina recensioner 😉

Det är dock många historier som nystas upp på en och samma gång och är man inte uppmärksam så kan det hända att man missar något. Jag läste ut den på en vecka, sittandes på tåget, vid frukosten, i sängen, och hade på så sätt historien färsk i minnet hela tiden. Så tycker man inte om böcker med många trådar som ska knytas ihop i slutet så är det här nog ingen bok man ska ge sig in på. Själv älskar jag sånt och författare som lyckas med det är minst sagt intelligenta.

Måste se till att komma över Annes nästa bok, Vanliga människor glömmer och går vidare, när den kommer som pocket – för det här var som sagt en perfekt bok att ha som sällskap på tåget eller bussen!

betygbetygbetygbetygbetyg
Bara människor | Anne Liljeroth | 380 s. | Hoi Förlag | 2013

Gökens rop

Gökens rop av Robert Galbraith

Den småbuttre Cormoran Strike och hans entusiastiska sidekick kommer med all säkerhet utgöra ett återkommande inslag på bokmarknaden för lång tid framöver

När en både firad och skandalomsusad fotomodell faller mot sin död från en balkong i Mayfair, London tror man är det är självmord. Det är bara hennes adoptivbror som misstänker att ett brott har begåtts och han kontaktar därför privatdetektiv Cormoran Strike.

Den enbente Afghanistanveteranen Cormorans liv är i spillror och hans enda glädje på senare tid är den nya ovanligt driftiga och pigga assistenten Robin. Tyvärr finns det inte pengar att behålla henne. Fotomodellen Lolas tragiska död blir räddningen för Strikes neddekade detektivbyrå. Men ju mer Cormoran och Robin gräver i den unga modellens komplicerade värld med kändisar, nerknarkade pojkvänner och udda familjemedlemmar desto mörkare blir det.

Från eleganta fasader i Mayfair till bakgator i East End är Gökens rop fast förankrad i nutida London. Det är den första deckaren i en serie om detektiven Cormoran Strike.

Gökens rop är en deckare skriven av J.K. Rowling under pseudonymen Robert Galbraith. I största hemlighet skrev hon boken – ingen skulle få veta att det var hon som låg bakom. Men förra året pratade hennes advokat, en av de få som kände till pseudonymen, bredvid munnen och sedan spreds historien blixtsnabbt till media.

Jag tycker att boken är alldeles underbar. Då ska ni också vet att jag inte alls tycker om deckare, tål dem knappt. Det finns inte mycket som tilltalar mig i det hela egentligen, men jag älskar språket i boken. Det är nästan för lättläst, det känns inte stelt och det är en bok man sträckläser ut omgående.

Karaktärerna är också de väldigt lätta att ta till sig och utan att avslöja något så måste jag erkänna mig besegrad denna gång. Jag hade ingen aning om vem som var mördaren förrän det avslöjades. Jag blev grundlurad och vilseledd. Fantastiskt att en bok kan göra så med mig. Hade den haft en ännu mastigare mordgåta så hade den fått full pott i betyg. Längtar redan efter nästa bok i serien! Rekommenderas varmt.

betygbetygbetygbetygbetyg
Gökens rop | Robert Galbraith | 497 s. | Recensionsex från Wahlström & Widstrand | 2014

Alice i Zombielandet

Alice i Zombielandet av Gena Showalter

Hon kommer inte att ge sig förrän varenda zombie ligger i sin grav. För alltid.


Om någon hade berättat för Alice Bell att hennes liv skulle vändas upp och ner från ett ögonblick till ett annat, skulle hon ha brustit ut i skratt. Från lyckligt till tragiskt, från oskuldsfullt till förstört. Nej, aldrig. Men det var det som hände. Ett hjärtslag. En blinkning, ett andetag, en sekund – och allt hon kände till och älskade var borta.

Hennes pappa hade haft rätt. Monstren fanns på riktigt.

För att hämnas sin familj måste Alice lära sig att slåss mot de odöda. Och för att överleva måste hon sätta sin tillit till den farligaste av alla farliga killar, Cole Holland. Men Cole har sina egna hemligheter, och om Alice inte är försiktig kan de visa sig vara farligare än zombierna.

Första boken i Berättelsen om Underlandet. En förvånansvärt bra och spännande YA-bok med intressanta karaktärer och världen som Showalter har byggt upp är väldigt detaljerad. Tyvärr lyser Showalters religion igenom i boken då karaktärerna är väldigt kristna och som för många ungdomar så krockar religionen med de behov man har i ett ungt förhållande.

Jag tror att boken hade blivit så mycket bättre utan de influenserna. Värderingarna är dock bra och det ger en annorlunda twist på storyn. Hoppas att det blir lite mindre religiöst i fortsättningen och mer zombies för jag gillar Ali och hoppas att hon råkar ut för mycket mer prövande situationer – hon är en stark karaktär 🙂

betygbetygbetygbetygbetyg
Alice i Zombielandet | Gena Showalter | 432 s. | Recensionsex från Harlequin. | 2013