Städerskan påminner mig lite om en udda Agatha Christie-deckare. Jag både läste och lyssnade på ljudboken och tyckte att inläsaren fick till Mollys röstläge bra, men det kändes bara aningen konstigt att Molly ska vara 25 år och har relativt enkelt att vara runt människor, men ändå beter sig som ett naivt autistiskt barn. Det nämns ingen diagnos, men många på autismspektrumet utvecklar ett mentalt skydd ju äldre de blir och avsaknaden av det gör att Molly känns mer som en karikatyr än en riktig person. Även om det alltid är svårt att tolka känslor, speciellt om man möter nya människor hela tiden som Molly gör i sitt jobb. I övrigt så känner jag igen mig själv väldigt mycket i Molly. Jag älskar att städa, få det rent och hoppas på att folk är ärliga och talar sanning även om jag inte tar det för givet. Slutet var det mest ojämna i boken, det passade inte in. Från ingenstans uppstår kärlek, allting fallet på plats och det kändes inte som om det var samma bok längre. Jag tyckte trots det väldigt mycket om Städerskan och hur den var skriven, så jag rekommenderar den till de som vill läsa något eget och unikt.