Solsken och parmesan

Solesken och parmesan
Originaltitel: Solesken och parmesan
Författare:
Förlag:
Utgiven: 2020
Sidor: 320
Format: Inbunden, Ljudbok
ISBN: 9789188801524
Goodreadsbetyg: 3.59
Rasmus är en avdankad dansbandsstjärna som tillbringar dagarna på sin systers soffa och har svårt att komma över sitt ex. Hilda älskar matlagning mer än något annat, men jobbet som kock på en förskola ger inte direkt utlopp för hennes drömmar. Särskilt inte när hon gått och blivit KK med sin chef ... För att komma ut i världen har båda två bokat in sig på en matlagningsresa till Toscana. Men på Arlanda får de ett oväntat besked: hotellet i Italien har brunnit ner och istället ska kursen hållas på ett pensionat i Öregrund, en liten stad vid Roslagens kust. Väl där kommer kursdeltagarna allt närmare varandra, och känslor blommar upp. Men alla bär de på hemligheter, som när som helst riskerar att avslöjas under den värmande sommarsolen ...

Det här var mitt senaste sällskap i form av ljudbok när jag var ute ensam i Roslagen och arbetade på familjens gård. Jag älskar verkligen att läsa Christoffers böcker, det finns så mycket kärlek och liv i hans texter och karaktärer. Det är personer som man önskar fanns på riktigt och jag hade gärna åkt på en liknande resa oavsett om det var till Italien eller någonstans inom Sveriges gränser. Som med Christoffers tidigare böcker så tycker jag att de skulle passa bättre på Forum än Lovereads då Solsken och Parmesan inte är en renodlad romance utan det här är den bästa sortens feelgood!

Bara människor

image

Bara människor av Anne Liljeroth

Hur ska det egentligen gå för dem som bor på Smedjegatan 6?

Journalisten Saga Widerbeck bestämmer sig för att flytta tillbaka till sin barndomsstad i ett försök att hitta sina rötter, och snart låser hon upp dörren till en lägenhet på Smedjegatan 6. Med sig har hon en plan för att göra upp med de personer som en gång sårade henne.

Plötsligt står hon öga mot öga med sina nya grannar, Patrick Swedmark, Per Norder, fröken Andersson och Wille Weber, alla med sina egna historier och motiv. Saga vill få dem att minnas vad de gjorde, och också se henne som den hon är idag. Men saker och ting blir inte riktigt som hon tänkt sig.

Jag fick denna debutroman från författarinnan själv och blev förstås väldigt glad då jag har svårt att få pengarna att räcka till just nu. Blev även positivt överraskad av att den var så pass bra då jag inte hade hört mycket om den tidigare. Det tog inte lång tid att sätta sig in i handlingen och det var ett bra driv i boken, man undrar verkligen vad det är som har hänt och vad som ska hända. Det är så lätt att ta till sig boken då den är skriver på ett så lättsamt sätt, den är inte alls simpel, utan bara riktigt bra skriven.

Saga är nästan 40, men i mitt huvud så kändes hon mer som en person som närmar sig 30. Milla är precis tvärtom, hon känns relativt äldre än vad hon faktiskt är. Det är roligt när man får en egen känsla för karaktärerna än det som står i boken. Styrkan i boken är människorna, vilket nog är uppenbart med tanke på titeln. Det finns minst en person som man kan identifiera sig med. För mig är det Saga och Milla, utan att gå in på detalj vad det är med just dom två – då jag undviker spoilers i mina recensioner 😉

Det är dock många historier som nystas upp på en och samma gång och är man inte uppmärksam så kan det hända att man missar något. Jag läste ut den på en vecka, sittandes på tåget, vid frukosten, i sängen, och hade på så sätt historien färsk i minnet hela tiden. Så tycker man inte om böcker med många trådar som ska knytas ihop i slutet så är det här nog ingen bok man ska ge sig in på. Själv älskar jag sånt och författare som lyckas med det är minst sagt intelligenta.

Måste se till att komma över Annes nästa bok, Vanliga människor glömmer och går vidare, när den kommer som pocket – för det här var som sagt en perfekt bok att ha som sällskap på tåget eller bussen!

betygbetygbetygbetygbetyg
Bara människor | Anne Liljeroth | 380 s. | Hoi Förlag | 2013

Austenland

Efter ett långt uppehåll då jag inte haft någon inspiration till att bokblogga – mest pga att jag aldrig får någon läsro när jag pluggar – så har jag ändå en hel del recensioner att lägga upp. Bland annat av en bok jag läst som skoluppgift och några filmer samt seriealbum.

Austenland är en romantisk komedi om Jane Hayes (Keri Russell), en till synes normal singelkvinna i 30-årsåldern med en hemlighet: hennes besatthet av allt som har med Jane Austen att göra.

När hon bestämmer sig för att spendera sina livs besparingar på en resa till en engelsk semesterby riktad mot Austen-besatta kvinnor såsom hon själv blir hennes drömmar om att träffa den perfekte gentlemannen plötsligt mer verkliga än vad Jane någonsin kunnat tro.

Jag har tyckt om Keri Russel som skådespelerska sedan Felicity sändes på tv för många år sedan, men det är inte ofta hon väljer att göra filmer av bättre kvalitet. Austenland har en riktigt löjlig inledning när vi introduceras för Jane, en amerikansk Austenbesatt kvinna som inte kan hitta en man som håller Mr Darcys (“Stolthet och fördom”) standard. Jane framställs som en ganska störd kvinna – något som inte är lätt att identifiera sig med är jag rädd – som får problem i sitt privatliv tack vare sin besatthet. Hon är trött på sitt jobb och alla träskallar hon hela tiden möter, vilket gör att hon tar sina besparingar och köper en all inclusive vistelse ute på den engelska landsbygden. Tanken är att hon tillsammans med andra turistande Austenister och inhyrda skådespelare ska bo och leva Austenliv på en vacker herrgård. Resebyrån garanterar dessutom en romans i slutet av semestern, men inget säger att det är en genuin sådan…

I England så möter hon en annan amerikanska – fantastiskt fina Jennifer Coolidge (hon är verkligen ett original) – som också har köpt ett Austenpaket, men den ännu dyrare varianten. De båda kvinnornas olika upplevelser på Austenland blir ganska komiska om än något larviga. Jag är verkligen förtjust i Brett McKenzie från favoriten “Flight of the Conchords” och han har en stor roll i filmen. Filmen blir tack och lov bättre mot slutet och även om den där fina Austenkänslan aldrig infinner sig utom i en scen i slutet.