Den vidunderliga kärlekens historia av Carl-Johan Vallgren
Det är inte bara hans kärlek som är vidunderlig – utan också han själv, Hercule Barfuss.
Alltsedan Hercule föddes på ett glädjehus i Königsberg 1813 har han väckt människors fasa med sin vanställdhet. Han är också döv, och dvärg, men han har fått en sällsynt gåva – förmågan att läsa andras tankar. Den kommer att skänka honom ett våldsamt och märkligt öde, och farliga fiender…
Vi följer Hercule till kloster och dårhus, till Vatikanen och varietésällskap, Swedenborgianer och salonger, och får också inblick i framväxten av de dövas språk. Men först och främst är romanen en förunderlig och gripande kärlekshistoria. Hercule Barfuss glömmer aldrig den flicka som föddes på bordellen samma natt som han, och samhörigheten med henne, Henriette Vogel, blir ledstjärnan för hela hans liv.
Jag måste börja min recension med att skriva om hur fruktansvärt besviken jag blev på den här boken. Det var inget fel på själva historien eller karaktärerna i sig, utan det var allt ordbajsande som segade ner hela berättelsen som gjorde att jag nästan la ner boken. Totalt irrelevanta karaktärer får flera sidors utrymme innan de passerar förbi i Hercule’s liv. Det var hemskt att traggla sig igenom texten och det hände mer än en gång att jag bara hoppade över vissa delar som enbart innehöll vissa karaktärers vanföreställningar kring sin religion eller något annat som upprepats flera gånger under handlingens gång. Det som många ser som välskrivet, ser jag som enbart som pretentiöst ordbajsande. Det kan fungera väldigt bra i vissa typer av berättelser, men nu blev det lite för filosofiskt och ärligt talat så tycker jag inte att Vallgren skriver så att det blir intressant. Det blir tyvärr väldigt opersonligt med mycket miljömålning och det ökar inte suget efter att läsa klart boken.
Men som sagt, jag tyckte om själva historien, som var väldigt fin, med Hercule och hans Henriette. Det är nästan enbart när handlingen kretsar kring de två som jag tyckte om boken. Det fanns några andra delar som var lite mer grafiskt beskrivna – sex, död och våld livar alltid upp en segt skriven bok – som jag också tyckte om, men sen återgick det till de tråkiga karaktärernas inre monologer om gud, liv och död. För en ateist så kan detta inte bli mindre läsvärt. Jag som älskar böcker och film som utspelar sig på 1800-talet blev så besviken över hur lite det känns i boken som just det århundradet. För övrigt har jag alltid varit fascinerad av historien om Skönheten och odjuret (där odjuret oftast är en man förstås, för vem kan älska ett kvinnligt odjur?) Fast efter att ha sett många versioner både på franska och engelska, samt läst böcker baserade på sagan, så hamnar den här inte högt upp på min lista.
