Erika har just fått beskedet att hennes barndomsbästis Paula är död. Beskedet väcker till liv minnen om allt de gjorde tillsammans som barn, om miljonprogramshusen där de växte upp, om världarna som öppnades och utforskades, men också om den händelse som Erika försökt glömma, händelsen som förändrade allt. Som gjorde att Paula och Erika försvann från varandra.
Det bor många i de där stora grå husen. Här finns mannen som inte talar med någon annan än med sin hund och som även han bär på en sorg och en skuld från förr. Och här finns kören av de andra som bor i trappuppgångarna – ungarna och morsorna, som iakttar och skvallrar, som är nyfikna, omtänksamma och elaka.
Jenny Aschenbrenners skönlitterära debut handlar om människor som lever sina liv i skuggan av ett svek och om vad det gör med dem. Den enda vägen är upp, baby är en roman om barndomens platser, om åldern när allt känns möjligt. Om flickor som först äger världen och sedan blir bestulna på den.
Den här tyckte jag var svårläst. Jag saknar flytet jag behöver i texten för att kunna ta in det jag läser utan att staka mig. Uppläst så går det lättare att ta in, men det här är inte min typ av bok. Den utspelar sig under en dag samtidigt som det är mycket tillbakablickar. Jag kände igen mig i mycket från mig egen barndom och alla referenser, men det var ansträngande att läsa klart.
Boken finns hos: Bokus
