Det här är en sådan bok som verkligen stannar kvar hos en. Addie LaRues osynliga liv är magisk, melankolisk och full av den där lågmälda, nästan vemodiga känslan som jag älskar i romaner med historiska och övernaturliga inslag.
Jag föll verkligen för språket som är poetiskt utan att bli svårt, och idén om att lämna spår i världen trots att ingen minns en är både romantisk och existentiell. Relationerna – särskilt den mellan ”djävulen” och Addie – är laddade, komplexa och så fina att läsa om. Det är en sådan berättelse som känns genomtänkt in i minsta detalj.
Med det sagt: den är lite för lång. Vissa partier tyckte jag inte drev handlingen framåt, och tempot är stundtals riktigt långsamt. Vilket förvisso reflekterar Addies liv rätt bra, men jag hade önskat att den var lite mer koncentrerad för att ge berättelsen mer kraft.
Men helheten? Otroligt stark. Det är en vacker, sorgsen och samtidigt hoppfull berättelse om att bli sedd, att bli ihågkommen och om vad det egentligen betyder att leva. En magisk och känslosam roman som jag varmt rekommenderar – trots att den hade kunnat vara några kapitel kortare.
