Det är något väldigt fascinerande med en tid när polisarbetet fortfarande var på väg att bli det vi tänker på som kriminalteknik i dag. I Den falska avbilden får man följa hur fingeravtryck börjar användas i utredningsarbetet, samtidigt som kvinnor precis har börjat ta plats inom polisen. Kajsa är en av de första polissystrarna och jag tyckte verkligen om hennes roll i berättelsen. Det är inte bara själva brotten som blir intressanta, utan också att få se hur begränsningarna och förväntningarna på olika människor såg ut.
Otto, Robert och Kajsa är väldigt olika och kommer från olika platser i livet, men möts i utredningen. Det gjorde att jag ville veta mer om dom som personer, inte bara hur fallet skulle lösas. Och det finns en hel del som inte är riktigt så enkelt som det först verkar.
Stockholm 1908 är dessutom en ganska fascinerande plats att befinna sig i. Här finns enorma klasskillnader, där de rika lever helt andra liv än de som försöker få vardagen att gå ihop. Det märks också i själva brotten och i hur rättvisa inte alltid fungerar på samma sätt för alla.
Jag tyckte om att boken inte bara är en historisk deckare med ett mysterium att lösa, utan också ger en bild av ett samhälle som håller på att förändras. Och ett extra plus för de spår av HBTQ som finns i berättelsen – det gjorde mig ännu mer intresserad av Robert och hans historia.
Det här var en riktigt bra start på Signalementskontoret och jag hoppas att jag får fortsätta följa Kajsa, Otto och Robert i nästa del.
