Den här magiska världen tog ett tag att komma in i, men när jag väl lärt mig de olika ätterna, krafterna och lärt känna karaktärerna så fastnade jag helt. Det är blodigt, mörkt och spännande att följa Oraya i Kejarin. Hennes relation med pappan Vincent, Hiaj-vampyr och nattättens kung, gav Stockholm syndrom-vibbar då det många gånger upprepades hur mycket han älskade sin adopterade dotter trots att han tog henne från hennes döda familj som barn.

Har man läst mycket i genren så är det här inget nytt, men det är ett gammalt hederligt och beprövat recept som går hem hos mig. Det som känns originellt är gudarna och jag hade gärna läst mer om deras bakgrund och speciellt Nyaxia verkar vara minst sagt intressant.

Boken innehåller lagom mycket spice och Raihn beskrivs som en mycket het vampyr som påminner en del om Outlanders Jamie fast med vingar. Helt i min smak alltså. Det här var en ojämn, men välskriven och underhållande berättelse. Den första halvan var lite seg, men den fick sedan upp fart och höll mig på tårna ända till slutet – ett både förväntat men även oväntat slut. Jag läser gärna fortsättningen, för hur ska det här sluta?!