Förr eller senare exploderar jag av John Green

Det här är en berättelse om cancer, visst, men det är framförallt en förkrossande vacker och gripande historia om livet, Hazel Grace och Gus. Om att vara ung och ändå stå med ena foten i graven. Om att tro att man aldrig mer kommer att bli glatt överraskade. Om att få sin sista önskan uppfylld.

Hazel är 17 år och kommer aldrig att bli frisk igen. Det har hon vetat sedan dagen då hon fick sin cancerdiagnos för tre år sedan.

Hazels mamma är orolig för att Hazel ska missbruka Americas Next Top Model och bli allt mer isolerad hemma vid teven. Depression är ju en vanlig bieffekt till cancer har hon läst (Hazel menar att det inte är cancern som gör henne deppig – det är vetskapen om att hon ska dö).

Lösningen blir att anmäla Hazel till kyrkans stödgrupp för unga med cancer. Men mötena visar sig vara allt annat än uppiggande och följer ungefär samma mönster som ett AA-möte.

Men en eftermiddag i den där stödgruppen förändras livet. Augustus Waters, friskförklarad från sin cancer, dyker upp.

Hazel möter Augustus Waters blick och deras kärlekshistoria ska komma att bli en sådan som poeterna diktar om. E p i s k.

Jag hade missat all hype kring Förr eller senare exploderar jag (eller The Fault in Our Stars som är orginaltiteln) så jag läste boken utan några som helst förväntningar. Jag visste inte ens vad den handlade om annat än huvudpersoner med cancer.

Och även om boken är så mycket mer än så, så kan jag inte annat än störa mig på att det är just en cancerbok. Jag avskyr cancerböcker! Kanske har det att göra med att jag inte gillar att bli deprimerad och ledsen när jag läser – läsandet är en flykt från verkligheten för mig.

Med det sagt så ska jag även säga att jag inte avskyr den här cancerboken. Jag föll inte lika hårt för den (men av det jag förstått så förtjänar den några omläsningar, kanske på engelska också) som de flesta andra jag pratat med. Men som jag sa, läsandet är en flykt från verkligheten för mig och även om boken är sorglig så är den även vacker och rolig och tänkvärd och mycket mer.

Vilket gör att jag vill att Hazel och Augustus ska finnas, oavsett om de är sjuka eller ej. De känns lite för bra för att vara sanna, för smarta, för underbara. All beauty must die. För det är ju det som jag gärna blundar för, inte cancer och misär, utan det faktum att vi alla kommer att dö. Vi är alla döende med olika mängd tid tilldelade. Man hoppas ju alltid att en själv och sina älskade ska ha turen att få de längsta livsljusen (som i min favoritsaga när jag var liten.)

Nu fastnade jag oavsett mitt ointresse för den här typen av bok som klister för just den här boken, för den är så mycket mer än så. De finns säkert dom som inte får någon känsla för boken, men det här är för mig en bok som jag älskade och tyckte var obehaglig. Jag levde mig in i boken så pass att jag identifierade Gus med min egen pojkvän och Hazel med mig själv även om vi i grunden inte är ett dugg lika (jag älskar V För Vendetta!) Då kan man förstå att det blir lite jobbigare att läsa boken.

Jag kan skriva hur mycket som helst om vad jag älskade med var och en av karaktärerna – jag tyckte nästan om Van Houten, denna sorgliga och tragiska person. Som fungerade som en bra kontrast till Hazels föräldrar.

Men nu ska jag hålla mig kort. Livet går vidare. Den här boken kommer att bestå.

En hälsning till de svenska läsarna:

Recensionsex från Bonnier Carlsen