Inläggen innehåller reklam genom annonslänkar för Bokus.

Oceanen vid vägens slut

oceanen

Oceanen vid vägens slut

av Neil Gaiman

Minnets trådar drar oss in i ett sedan länge glömt händelseförlopp där en liten pojke stod öga mot öga med förgörande ondska och fann den vackraste vänskap man kan önska.

En man återvänder till sin barndoms trakter på den engelska landsbygden. Till en början har hans biltur inget mål, men snart står det klart vart hans undermedvetna har fört honom: till en bondgård med en liten ankdamm strax bakom. För länge sedan bodde familjen Hempstock där: elvaåriga Lettie, hennes mamma och mormor. Märkligt nog bor mamman och mormodern kvar, lika gamla som de var då för fyrtio år sedan, men Lettie är borta.
Mannen sätter sig på den gröna bänken bredvid dammen och genast börjar han minnas året då han var sju: hur gruvarbetaren som handlade med opaler en morgon låg hopsjunken i baksätet på en bil i vägrenen. Död. Och hur Lettie försvann.
Stunden på bänken vid dammen för honom tillbaka till våren då ondskan i en hemhjälps skepnad kom in i hans barndom och då hans världar – både barnets fantastiska och de verkliga – förändrades för alltid.

Jag hade ingen aning om vad den här boken skulle handla om när jag först plockade upp den. Jag var i behov av en bok att läsa på pendeln och den här råkade stå närmast till hands i min bokhylla. Vilken värld jag kastades in i! Det är exakt sådana här böcker jag letar efter, magiska, spännande böcker som låter läsaren besöka en värld som är mer än vår egen. Neil Gaiman är bra på just detta även fast jag inte varit överförtjust i hans böcker så gillade jag Stardust och Coraline.

Den har just den typ av berättande som gör att man lättare förälskar sig i boken. Där en person berättar om något speciellt som hände när personen var ung och man då förflyttas bakåt till den tidpunkten och sedan knyts historien ihop på slutet genom att vi kommer tillbaka till nutid. Det är en lättsam bok som verkligen känns tungt att ha läst ut. Det här är en sån där bok som man måste uppleva själv för att förstå varför den är så bra.

 

betygbetygbetygbetygbetyg0
Oceanen vid vägens slut | Neil Gaiman | 223 s. | Pocket | Månpocket | 2014
0
  • Dela

Nikkis dagbok #2 – Berättelser om en (inte så) populär partytjej

nikkis_dagbok_2

Nikkis dagbok #2 – Berättelser om en (inte så) populär partytjej av Rachel Renée Russell

Andra boken i succéserien om Nikki Maxwell

”Recept på katastrof: Ta 4 fester. Tillsätt 2 kompisar och 1 förälskelse. Dela med 1 elak tjej som vill KROSSA Nikki. Blanda väl, håll för ögonen och TA SKYDD!
Jag trodde aldrig det skulle hända, men mitt liv börjar ÄNTLIGEN ordna upp sig.”

Det är dags för Halloweenfest på Nikkis skola. Till en början är hon en del av städgruppen. Men när nästan alla i kommittén som ska anordna festen för skolan avgår blir Nikki ordförande. Allt är omkastat. På själva festdagen ska Nikki bolla tre roller samtidigt i tre olika kostymer. Det blir rörigt, galet och bra.

Det här är en så pass bra bokserie för lite yngre läsare att jag bara var tvungen att läsa vidare. Böckerna är utformade så att de börjar precis där den andra slutade, så har man möjlighet så kan man läsa alla som finns ute på raken så får man en riktigt lång bok 🙂

Nikki är i bok två fortfarande inte modig nog att stå upp för sina åsikter och känslor, men det börjar som sagt ordna upp sig för henne något. Illustrationerna är riktigt roliga, men som äldre läsare hade jag gärna haft mer text men behållit samma mängd bilder därav mitt medelbetyg. Men låt inte betyget styra, för det är som sagt en så pass bra serie att jag fortsätter läsa kommande delar. Riktigt bra översatt till svenska är de också (trots att jag föredrar titeln Dork diaries) vilket gör att man slukar böckerna på någon timme eller två. Perfekt läsgodis för både tjejer och killar i alla åldrar, men främst till de som inte riktigt har kommit in i bokbesatt-fasen och behöver lite bilder för att orka sig igenom en hel bok. Rekommenderas varmt!

 

betygbetygbetygbetygbetyg0
Nikkis dagbok #2 – Berättelser om en (inte så) populär partytjej | Rachel Renée Russell | 304 s. | Lånebok | Modernista | 2014
0
  • Dela

Spring så fort du kan

spring-så-fort-du-kanSpring så fort du kan av Sofia Nordin

Den fristående fortsättningen på ”En sekund i taget”.

”Det var feberns fel att jag hamnade här. I en glänta i skogen, med bara en usel presenning som skydd mot regn och vind. Eller min feghets fel, kan man också säga. Min eviga, förbannade feghet. En modigare person skulle ha stannat och hjälpt till. Men inte jag. När alla plötsligt blev dödssjuka drog jag. Jag struntade i min egen mamma. Jag struntade i Hillevi. Hillevi som var världens finaste tjej.”

Ante tror att han är ensam om att ha överlevt febern, men plötsligt dyker Ella och Hedvig upp och han följer med dem till gården där de bosatt sig. Det är en lättnad att träffa andra människor, men det är svårt också. Hur gör man när man ska bo ihop och alla inte vill samma sak? Är det okej att bli kär och tänka på sex trots att världen har gått under? Och får man drömma om en framtid, trots att man är en fegis som bara sprang när man borde ha stannat?

Att den är fristående kan man kanske säga, men jag rekommenderar inte att man läser den innan man har läst En sekund i taget, då missar man alltför mycket av historien om Hedvig, Ante & Ella. Att vi i denna del får se allt ur Antes synvinkel känns inte helt toppen, men samtidigt är det kul med lite omväxling. Dock förstår jag mig fortfarande inte på Ella och jag stör mig bara mer och mer på henne och hennes bekräftelsebehov. Personer som ställer sig in bara för att de ska bli omtyckta avskyr jag, de är så falska. Är man inte genuint snäll så bör man inte låtsas som om man är det. Bättre elak och ärlig än inte ärlig alls. Jag är nog mer som Hedvig och har svårt att känna för Ante till en början då han dras till Ella.

Precis som med förra boken så är den på tok för kort. Om alla tre böckerna hade varit en tjock bok i tre delar med vardera karaktärs namn som skiljeblad så hade det blivit en fantastisk bok. Nu känns den här och den förra inte kompletta och avsaknaden av en riktigt jobbig och spännande cliffhanger drar ner betyget något. Älskar hur boken är skriven och rekommenderar hela serien till alla som vill läsa om en svensk ”postapokalyps”.

 

betygbetygbetygbetygbetyg0
Spring så fort du kan| Sofia Nordin | 209 s. | Lånebok | Rabén & Sjögren | 2014
0
  • Dela

Anna och den franska kyssen

150715-02

Anna och den franska kyssen av Stephanie Perkins

Anna har ett lyckligt liv i Atlanta.

Hon har en lojal bästa kompis och är kär i sin arbetskamrat på biografen, som just har börjat återgälda hennes känslor.

Därför blir hon inte alls förtjust när hennes pappa bestämmer sig för att skicka i väg henne till Paris för att hon ska gå sitt sista skolår där. Men trots att hon inte kan ett ord franska lär Anna känna en del coola nya personer, inklusive den snygge Étienne St. Clair, som snabbt blir hennes bästa vän.

Tyvärr är han upptagen och det kanske Anna också är Kommer ett år av romantiska nästan-stunder avslutas med den franska kyss hon har väntat på?

Nu kommer jag ännu en gång att sätta ett längre betyg på en bok jag vet att många verkar älska. Tyvärr blev jag besviken på Anna och den franska kyssen som lovade mer än den kunde hålla. Boken är underbart skriven och jag har mycket litet att klaga på när det kommer till handlingen, men jag kommer inte ifrån det faktum att jag avskyr St. Clair. Mjäkiga killar som inte vet vad de vill eller vågar ta steget ut i det okända är bara jobbiga att läsa om.

Anna tyckte jag verkligen om så det kändes inte kul att jag inte föll alls för den ”underbara” killen som alla verkar tycka så mycket om. Nu fanns det i och för sig inte så många andra schyssta killar i boken, så av alla som fanns att välja mellan var väl St. Clair den bästa. Anna hade nog för övrigt inte tyckt om min recension, hon verkade vara betydligt bättre på att recensera även om det var filmer och inte böcker. Synd bara på en så bra bok, men när det finns killar som Peeta och Warner i bokvärlden så känns St. Clair ganska blek i jämförelse.

betygbetygbetygbetygbetyg0
Anna och den franska kyssen | Stephanie Perkins | 297 s. | Lånebok | Modernista | 2015
0
  • Dela

En enda hemlighet

en-enda-hemlighet

En enda hemlighet av Simona Ahrnstedt

Vem vågar DU berätta allt för?

Trettioåriga fältläkaren Isobel Sørensen har sett allt. Vilken katastrofsituation hon än placeras i behåller hon sitt lugn, sin kyla och sin kompetens. Men när hon får reda på att hennes skötebarn, den ideella organisationen Medpax, har problem förlorar hon fattningen. Någon har strypt pengaflödet och det verkar vara personligt.

Alexander De la Grip, yngste sonen i Sveriges mesta adelsfamilj, är en omoralisk jetsetprins känd för två saker: sitt utseende och sina kvinnohistorier. Nätterna ägnas åt att festa och ligga, för om han aldrig stannar upp så kommer kanske den fruktansvärda tomheten inte att hinna ikapp honom. När Alexander, tämligen bakfull, träffar den ursinniga men vackra läkaren bestämmer han sig omedelbart. Isobel ska bli hans nästa erövring och det till vilket pris som helst.

Isobel är van vid mäns uppvaktning och räknar med att kunna hantera mannen som har det Medpax så desperat behöver: obegränsat med pengar. Men folk är inte alltid vad de verkar vara, och när Alexander och Isobel obönhörligt dras till varandra tvingas de ompröva allt de trodde var sant. Frågan är om Isobel, efter att en gång ha sårats djupt, någonsin kommer att våga berätta sin hemlighet?

Till skillnad mot Simonas tidigare böcker som jag älskar (de som inte utspelat sig i nutid) så var den här boken hemskt jobbig att läsa. Den är minst lika bra skriven som de andra, karaktärerna är underbara, men att läsa är ett sätt att komma bort från alla mina egna och världens problem. Att läsa om biståndsarbete, läkare och den nutida överklassen är inte ett dugg underhållande.

Så fort jag lyckades komma in i boken, vilket tog över två hundra sidor, så kunde jag glömma bort att den utspelade sig i modern tid och det underlättade. Relationsmässigt är det inte så värst stor skillnad på de olika tidsepokerna. Playboys eller mansgrisar har alltid funnits och jag föredrar fortfarande dominanta kvinnor även om det är sällsynt. Sexet i boken samt de sista kapitlen räddade tack och lov boken från ett lågt betyg. Det här är inte alls min typ av bok och jag hoppas på fler historiska romaner framför vår trista, svenska nutid.

betygbetygbetygbetygbetyg0
En enda hemlighet | Simona Ahrnstedt | 510 s. | Lånebok | Forum | 2015
0
  • Dela

July 05, 2015 at 06:11PM

Fick ett stort paket med #recex från #CarolineHurtig och @antaresforlag som jag verkligen ser fram emot att huggs in på! #bokbesatt #bokblogg
0
  • Dela
Nyare inlägg
Äldre Inlägg