Den Pulitzerprisbelönade romanen Olive Kitteridge av Elizabeth Strout lämnar ingen oberörd. Nu har den fått ny aktualitet i och med den hyllade HBO-serien med samma namn som hade premiär i november 2014. Det är en bok för alla som älskar Alice Munro, Anne Tyler och Tom Rachmann. Olive Kitteridge är pensionerad lärare i matematik. Hon har stor respekt med sig och många är rädda för henne. I motsats till sin man, apotekaren Henry, som kommer bra överens med alla människor, har Olive vass tunga och kan vara kantig och kärv i sin uppriktighet. Hon lider av humörsvängningar och kommer ofta på kant med omgivningen. Vid ett tillfälle säger hennes man: ”Under alla år som vi har varit gifta tror jag inte att du en endaste gång har bett om ursäkt för något överhuvudtaget.” Olive bär på en stor sorg, att relationen till sonen inte har blivit som hon tänkt sig – och vetskapen om att det är hennes eget fel är tärande.
De tretton berättelserna om familjen Kitteridge och de andra invånarna i den lilla kuststaden Crosby i Maine blir en spegelbild av ett samhälle var som helst i världen. Boken har fått strålande recensioner, är såld till 28 länder och har legat på New York Times bestsellerlista i mer än ett år.
Det här var dock ett praktexempel på när jag föredrar filmatiseringen (Miniserien) framför boken. I stort sett allt från boken fanns med i serien (om än några ändringar, exempelvis att Olive inte stjäl en BH utan en sko), men här hade det adderats en hel del som gör handlingen sammanhängande och bättre än i boken. Vissa saker som jag inte annars hade förstått i serien förklarades mer ingående i boken så de kompletterar varandra bra istället för att man blir besviken på serien – som i de flesta fall.
Rekommenderar att man både ser serien och läser boken.
