
En riktigt söt och lättläst serieroman med en tecknarstil som jag tycker om. Det är en förutsägbar jakt som pågår under hela boken, vilket är frustrerande men här är det resan som är målet. Slutet var fint om än väntat.

En riktigt söt och lättläst serieroman med en tecknarstil som jag tycker om. Det är en förutsägbar jakt som pågår under hela boken, vilket är frustrerande men här är det resan som är målet. Slutet var fint om än väntat.

Redan i prologen så visste jag att det här skulle bli något alldeles extra. “Första position” är en stark första akt i serien “När ridån faller” och vi får följa Jolene och André i både nutid och för tio år sedan, när allt började. Kapitel för kapitel växlar mellan deras perspektiv och sakta men säkert så får vi veta vad det var som hände med deras förhållande.
För det här är inte bara en kärlekshistoria, det är en berättelse om drömmar, svek, upprättelse och om att våga ge kärleken en ny chans. Jag gillar verkligen second chance-romance och Anna skriver med ett sådant flyt och ett lättläst språk som gör att jag inte kan lägga ifrån mig boken. Det är romance när den är som allra bäst: romantisk, smärtsam och fullkomligt uppslukande.
Här är det tack och lov inte den där typen av romance som beskriver allt i minsta detalj för läsaren, allt från könsorgan till sexställningar, utan det här är hett på en annan nivå – där chokladbollar spelar en liten roll. Jolene och Andrés har en galet bra kemi och deras berättelse är skör, intensiv och så himla vacker. Det är bra skrivna karaktärer som känns verkliga, de säger fel saker, gör misstag och ångrar sig precis som vi alla gör.
Vi får även kliva in i balettens värld, något jag kan väldigt lite om, men det är välresearchat och detaljrikt vilket gör det lätt att ta till sig dansen. Trots att jag själv identifierar mig mer med flodhästballerinan i Fantasia än Jolene och att jag får ont i tårna bara jag tänker på vad de utsätter sina fötter för.
Utan att avslöja något om slutet så hintar epilogen om vilket par som det kommer att handla om härnäst och jag längtar redan efter nästa bok!
Tusen tack för att jag fick förhandsläsa den här underbara boken. Tänk om all romance kunde vara lika bra som den här! Rekomenderas varmt!

Det var länge sedan jag läste något av Sarah J. Maas och jag har inte läst A Court of Thorns and Roses-serien som man tydligen borde läsa innan Crescent City-serien. Trots det så hade jag inte svårt att komma in i den här unika världen influerad av allt från nordisk till grekisk mytologi och andra kända berättelser. Det är en av de tjockaste böckerna jag läst på flera år, vilket gjorde att det tog ett tag att komma in i handlingen och lära känna alla karaktärer, men när jag väl gjort det så var de svåra att släppa. Alla är förstås otroligt vackra och sexiga, vilket känns lite endimensionellt, men jag köper det då det handlar om alver och andra övernaturliga väsen. Bryce som huvudperson är så lätt att tycka om trots att hon super, festar och gör en hel del annat för att döva smärtan av förlusten av sin bästa vän. Hon är en klassisk Maas-hjältinna som givetvis visar sig vara speciell på mer än ett sätt. Jag gillar även Hunt, som kompletterar Bryce på ett ypperligt sätt och är en härlig typ på många sätt… Det finns så klart lite romantik i boken, men det är extrem slow burn och förväntar man sig mycket sex så blir man nog besviken. Det här är – enligt mig – inte Romantasy utan huvudsakligen en deckare med fantasyinslag och en normal dos med kärlek. Bokens sista kapitel är extremt spännande och värt 5/5 i betyg, men boken som helhet känns på tok för lång – hade man klippt bort 200 sidor av utfyllnad så hade det inte påverkat handlingen nämnvärt. Det är inledningen och slutet som gör boken till en av mina bästa läsupplevelser i år och gav mig tillbaka suget efter fantasy igen. Rekommenderas varmt till er som inte är rädda för långa böcker!

Jag kompisläste den här boken med Linn och Madelene då vi var sugna på att läsa mer svensk fantasy och den här har fått väldigt bra omdömen. Då jag inte visste mycket om boken innan jag började läsa så blev jag förvånad över inledningen där huvudpersonen Idunn är i en ovanligt destruktiv relation. Jag har svårt att förstå den typen av relationer och fastnade aldrig för Idunn. Hon utvecklas en under bokens gång, men är ganska naiv och enerverande. Hon hittar senare i boken ett nytt kärleksintresse och tränar upp sig hos fyrierna, men trots det så blir jag aldrig riktigt vän med henne.
Boken är däremot väldigt lättläst och har ett väldigt bra språk för att vara en debut, men det känns som att det är för mycket händelser som trycks ihop på för få sidor. Jag får heller ingen känsla för hur lång tid som passerar mellan händelserna, och jag hinner därför inte riktigt fästa mig vid karaktärer och världen som sådan då jag inte kan se den framför mig. Jag föreställde mig istället världen från senaste God of War-spelen där man också förflyttar sig mellan de olika rikena på världsträdet Yggdrasils grenar. Nordisk mytologi är ett av mina favoritämnen, så jag uppskattar verkligen alla referenser, även om det är en egen berättelse. I början så var det en jakt som jag trodde skulle få större utrymme då det var en intressant variant på hungerspelen och liknande battle royale-jakter, men det var bara en parentes i berättelsen vilket kändes lite tråkigt. Jag kommer läsa uppföljaren och tror att jag kommer att tycka bättre om Idunns syster Caruwynn i nästa bok.

Jag hade nog för höga förväntningar när jag började läsa den här boken, för jag förstår inte riktigt varför den har blivit så prisad. Det är en fin – och väldigt jobbig – berättelse om en åldrande man och hans familj, inklusive hans hund och hans bästa vän. Eftersom vi hade den här som månadens bok i bokcirkeln så drog jag genast paralleller till en tidigare bok, Stoner. Precis som Stoner så har Bo mycket tankar och känslor, men det är inget han delar med omvärlden. Han tänker gör mycket, men gör ingenting. Det är frustrerande och jobbigt för alla involverade, allt från hans familj till hemtjänst och även grannar och bekanta. Det är välskrivet och speciellt ljudboken är ypperligt inläst av Lennart Jähkel som gör att jag känner mer för Bo. Men i slutändan så är det väldigt deprimerande och jobbigt att läsa om man har åldrande familjemedlemmar eller har förlorar närstående till demenssjukdomar. Det här är inget jag personligen finner nöje i att läsa, men gillar du böcker som berör så är det här en välskriven och läsvärd berättelse.

Min första bok av Ali Hazelwood var tyvärr inte den bästa. Jag har alltid älskar vampyrer och varulvar sedan tonåren och läste förstås alla böckerna i Southern Vampire-serien (som tyvärr hade ett uselt slut! Team Eric!) plus en hel rad med annan paranormal romance av sämre klass. Den här boken ligger på ungefär samma nivå, det är fanfiction och väldigt basic. Jag hade hört att den skulle var väldigt snuskig då det bland annat förekommer “knotting”, det som händer när hunddjur parar sig. För mig är det inte ett dugg sexigt även om vissa verkar ha det som en kink, att det är något speciellt med att man “sitter fast” med varandra som en biologisk form av bondage. Det jag tycker är sexigt med varulvar är att de oftast har alla styrkor hos vargen, men ingen av deras svagheter som det här med knotting. Det där är varför jag aldrig skulle vilja läsa en bok om en varhygena (ni som vet, vet.) Om vi bortser från den lilla mängden sex så är det här en ganska typisk young adult-bok med en simpel, helt okej handling och karaktärer. Det är ingen minnesvärd bok, men den är inte helt värdelös. Lite som Twilight helt enkelt.