Insta reviews

Jag älskar Theo och försökte samla på mig alla böckerna får några år sedan, men misslyckades fatalt och det är nu ett stort hål i samlingen då jag missade en av böckerna mitt i. Gillar man Hellboy, The Mummy och Ture Sventon (en oväntat härlig mix) så är det här något för dig. Just denna lilla novell utspelar sig utanför Uppsala i trakter jag besökt många gånger eftersom min pojkvän ärvde sin pappas hus utanför Bälinge som ligger norr om Forkarby. Det springer runt många kissar i området och eftersom Uppsala är känt som Pelle Svanslös-stad så det passande att de får agerar Uppsalas väktare. Tyvärr är den här lilla godingen på tok för kort och jag hade väldigt gärna läst mer, både om Theo och den andra novellen om Mina. Eftersom boken inte går att köpa längre (ad jag vet) så jag fick låna den på biblioteket i Uppsala.

Det var olagligt länge sedan det kom en Theo-bok och nu har det passerat lång tid i bokens värld också. Det känns lite vemodigt att Theo har lagt ner sin verksamhet och att Max slutat vid polisen och nu driver en privat byrå istället. Det går fort att komma in i berättelsen som betar av mycket på få sidor. Givetvis så slutar det med en rejäl cliff hanger, så nu måste det bara komma en fortsättning inom en inte för avlägsen framtid, för jag orkar inte vänta flera år denna gång!

Det här var en gripande och tung berättelse som jag kommer att komma ihåg länge. Tyvärr hade jag väldigt svårt för hur den var skriven, språket tilltalar mig inte trots att det är perfekt för boken. Vissa kapitel förstår jag mig inte på alls då jag tolkar det som att personer dött, fast de är vid liv i nästa kapitel som om inget hänt. Det finns några ljusglimtar och jag gillade det fina slutet, men i övrigt så är det på tok för mycket misär vilket gör att boken känns för lång och jobbig att läsa för min smak. Kan tänka mig att den hade gjort sig bra som film.

Den här magiska världen tog ett tag att komma in i, men när jag väl lärt mig de olika ätterna, krafterna och lärt känna karaktärerna så fastnade jag helt. Det är blodigt, mörkt och spännande att följa Oraya i Kejarin. Hennes relation med pappan Vincent, Hiaj-vampyr och nattättens kung, gav Stockholm syndrom-vibbar då det många gånger upprepades hur mycket han älskade sin adopterade dotter trots att han tog henne från hennes döda familj som barn.

Har man läst mycket i genren så är det här inget nytt, men det är ett gammalt hederligt och beprövat recept som går hem hos mig. Det som känns originellt är gudarna och jag gade gärna läst mer om deras bakgrund och speciellt Nyaxia verkar vara minst sagt intressant.

Boken innehåller lagom mycket spice och Raihn beskrivs som en mycket het vampyr som påminner en del om Outlanders Jamie fast med vingar. Helt i min smak alltså. Det här var en ojämn, men välskriven och underhållande berättelse. Den första halvan var lite seg, men den fick sedan upp fart och höll mig på tårna ända till slutet – ett både förväntat men även oväntat slut. Jag läser gärna fortsättningen, för hur ska det här sluta?!

Det här var en riktigt fin och inspirerande historia som var både välskriven och gripande. Jag växlade mellan att läsa på min läsplatta när jag var hemma och lyssna på ljudboken när jag var ute och promenerade i skogen. Tiden bara flög förbi så jag slutade inte läsa förrän den var slut. Jag kan varmt rekommendera båda format!

Det märks att Carina skriver utifrån egna erfarenheter och hjärtat när hon berättar om sorgen och minnena som Julia bär på, men även i beskrivningen av alla platser de besöker, maten, naturen och dofterna. Jag kan nästan se det framför mig och jag har aldrig varit i Provence.

Omslaget är för övrigt helt ljuvligt och man kan nästan känna doften av den underbara lavendeln bara genom att titta på det.

Det här är feelgood när den är som bäst! Det är underhållande läsning samtidigt som den förmedlar en positiv känsla, man kan gå vidare i livet efter att man upplevt hjärtskärande sorg och förlust.

Tack för att jag fick läsa, det var en perfekt start på sommaren och det fick mig att längta efter att resa och uppleva mer! Ser fram emot kommande delar i den ljuvliga serien Rivieradrömmar.

En riktigt söt och lättläst serieroman med en tecknarstil som jag tycker om. Det är en förutsägbar jakt som pågår under hela boken, vilket är frustrerande men här är det resan som är målet. Slutet var fint om än väntat.

Redan i prologen så visste jag att det här skulle bli något alldeles extra. ”Första position” är en stark första akt i serien ”När ridån faller” och vi får följa Jolene och André i både nutid och för tio år sedan, när allt började. Kapitel för kapitel växlar mellan deras perspektiv och sakta men säkert så får vi veta vad det var som hände med deras förhållande.

För det här är inte bara en kärlekshistoria, det är en berättelse om drömmar, svek, upprättelse och om att våga ge kärleken en ny chans. Jag gillar verkligen second chance-romance och Anna skriver med ett sådant flyt och ett lättläst språk som gör att jag inte kan lägga ifrån mig boken. Det är romance när den är som allra bäst: romantisk, smärtsam och fullkomligt uppslukande.

Här är det tack och lov inte den där typen av romance som beskriver allt i minsta detalj för läsaren, allt från könsorgan till sexställningar, utan det här är hett på en annan nivå – där chokladbollar spelar en liten roll. Jolene och Andrés har en galet bra kemi och deras berättelse är skör, intensiv och så himla vacker. Det är bra skrivna karaktärer som känns verkliga, de säger fel saker, gör misstag och ångrar sig precis som vi alla gör.

Vi får även kliva in i balettens värld, något jag kan väldigt lite om, men det är välresearchat och detaljrikt vilket gör det lätt att ta till sig dansen. Trots att jag själv identifierar mig mer med flodhästballerinan i Fantasia än Jolene och att jag får ont i tårna bara jag tänker på vad de utsätter sina fötter för.

Utan att avslöja något om slutet så hintar epilogen om vilket par som det kommer att handla om härnäst och jag längtar redan efter nästa bok!

Tusen tack för att jag fick förhandsläsa den här underbara boken. Tänk om all romance kunde vara lika bra som den här! Rekomenderas varmt!

Det var länge sedan jag läste något av Sarah J. Maas och jag har inte läst A Court of Thorns and Roses-serien som man tydligen borde läsa innan Crescent City-serien. Trots det så hade jag inte svårt att komma in i den här unika världen influerad av allt från nordisk till grekisk mytologi och andra kända berättelser. Det är en av de tjockaste böckerna jag läst på flera år, vilket gjorde att det tog ett tag att komma in i handlingen och lära känna alla karaktärer, men när jag väl gjort det så var de svåra att släppa. Alla är förstås otroligt vackra och sexiga, vilket känns lite endimensionellt, men jag köper det då det handlar om alver och andra övernaturliga väsen. Bryce som huvudperson är så lätt att tycka om trots att hon super, festar och gör en hel del annat för att döva smärtan av förlusten av sin bästa vän. Hon är en klassisk Maas-hjältinna som givetvis visar sig vara speciell på mer än ett sätt. Jag gillar även Hunt, som kompletterar Bryce på ett ypperligt sätt och är en härlig typ på många sätt… Det finns så klart lite romantik i boken, men det är extrem slow burn och förväntar man sig mycket sex så blir man nog besviken. Det här är – enligt mig – inte Romantasy utan huvudsakligen en deckare med fantasyinslag och en normal dos med kärlek. Bokens sista kapitel är extremt spännande och värt 5/5 i betyg, men boken som helhet känns på tok för lång – hade man klippt bort 200 sidor av utfyllnad så hade det inte påverkat handlingen nämnvärt. Det är inledningen och slutet som gör boken till en av mina bästa läsupplevelser i år och gav mig tillbaka suget efter fantasy igen. Rekommenderas varmt till er som inte är rädda för långa böcker!

Jag kompisläste den här boken med Linn och Madelene då vi var sugna på att läsa mer svensk fantasy och den här har fått väldigt bra omdömen. Då jag inte visste mycket om boken innan jag började läsa så blev jag förvånad över inledningen där huvudpersonen Idunn är i en ovanligt destruktiv relation. Jag har svårt att förstå den typen av relationer och fastnade aldrig för Idunn. Hon utvecklas en under bokens gång, men är ganska naiv och enerverande. Hon hittar senare i boken ett nytt kärleksintresse och tränar upp sig hos fyrierna, men trots det så blir jag aldrig riktigt vän med henne.

Boken är däremot väldigt lättläst och har ett väldigt bra språk för att vara en debut, men det känns som att det är för mycket händelser som trycks ihop på för få sidor. Jag får heller ingen känsla för hur lång tid som passerar mellan händelserna, och jag hinner därför inte riktigt fästa mig vid karaktärer och världen som sådan då jag inte kan se den framför mig. Jag föreställde mig istället världen från senaste God of War-spelen där man också förflyttar sig mellan de olika rikena på världsträdet Yggdrasils grenar. Nordisk mytologi är ett av mina favoritämnen, så jag uppskattar verkligen alla referenser, även om det är en egen berättelse. I början så var det en jakt som jag trodde skulle få större utrymme då det var en intressant variant på hungerspelen och liknande battle royale-jakter, men det var bara en parentes i berättelsen vilket kändes lite tråkigt. Jag kommer läsa uppföljaren och tror att jag kommer att tycka bättre om Idunns syster Caruwynn i nästa bok.

Det här är en bok som jag tyckte började lite segt, men som tog sig mot slutet och överraskade. Det är en klassisk psykologisk thriller full med obehaglig stämning och gaslighting där man som läsare vet varken in eller ut. Jag fick starka vibbar av Rebecca av Daphne du Maurier, men här var det flera vändningar på slutet som jag inte hade gissat mig till. Det är inte en unik läsupplevelse, men jag gillade den och ser verkligen fram emot att läsa uppföljarna nu.